Studiecirkel: Lyckliga i alla sina dagar

Innan årsskiftet köpte föreningen in några exemplar av Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde, och igår var det äntligen dags för att diskutera den. Det blev en lång kväll, och ämnen som togs upp var bland annat ekologistisk kritik av kapitalismen, den nyliberala hegemonin, konsumentmakt, medborgarlön och klassinsikt.

Vi diskuterade även det som ofta kommer upp när det handlar om Nina Björk: det här om att leva som man lär. Och ikväll var det ingen annan än just Nina Björk som gästade SVT:s ”Min sanning”, där hon bland annat får stå till svars för hur hon själv kan inreda sitt kök när hon har skrivit om detta som ”skitdrömmar”. Detta tycker jag att Victor Pressfeldt kommenterade klokt på Twitter:

Hur ska en människa som är kritisk mot kapitalismen kunna »leva som man lär?« Ska man avskaffa kapitalismen först och sedan bli kritisk?

— Victor Pressfeldt (@vpressfeldt) February 26, 2013

 

(På tal om detta tycker jag även att ni ska lyssna på den nya podden Vreden, där Rebecca och Fiona gästar första avsnittet.)

Micaela

Elever och studenter – hur kan vi stödja kämpande arbetare?

I ungdomsförbunden och studentförbunden pratar vi ofta om klassamhället, om arbetarklassen och klasskampen. Hur många gånger har vi inte sett mervärdet illustreras i form av en stapel, där en liten del går till lön och resten hamnar hos arbetsgivaren? Studiecirklar och öppna möten om Karl Marx bok ”Kapitalet” har de senaste åren spridit sig runtom i landet. Ofta har dessa tillställningar varit välbesökta. Särskilt Vänsterns Studentförbund i Stockholm har lyckats bra med sina två ”Kapitaletdagar” som båda samlade dryga 100 deltagare.

Att folk är beredda att ägna många timmar åt att i detalj studera hur klassamhället fungerar är ett väldigt positivt tecken. Men det behövs mer än teoretiska studier: arbetarrörelsens studentförbund måste ta aktiv ställning i klasskampen. Just nu pågår en avtalsrörelse där 3,3 miljoner anställda ska få nya avtal. Arbetsgivarna håller en hård linje där man försöker hålla löneökningarna så nära noll som möjligt, och man gör sitt bästa för att slippa lämna ifrån sig det vapen som bemanningsföretagen har blivit.

Kort och gott börjar mycket tyda på att det blåser upp till storm på svensk arbetsmarknad. Den svenska fackföreningsrörelsen, som fortfarande är en av världens starkaste, har inte flexat musklerna på lång tid. Det finns en stor potential i form av medlemsantalet och de välfyllda strejkkassorna, men en ”armé” som ytterst sällan går i strid tas till slut inte på allvar av motparten, som bedrivit en ständig offensiv i många år. Trots allt är 8 av 10 LO-medlemmar beredda att gå i strejk i bemanningsfrågan, och det råder inget tvivel om att gensvaret på eventuella varsel om stridsåtgärder skulle bli mer rungande än vad fackföreningsledarna tänker sig.

Just nu dras konfliktlinjerna i det svenska klassamhället upp. De klasstrukturer som skär igenom samhället blottläggs när klassbegreppen förflyttar sig från de tjocka böckernas värld till våra arbetsplatser, gator och torg. När det bryter ut en öppen konflikt ser vi hur motsättningarna i samhället blir tydliga och människor pressas till att ta ställning. Om det blir en större strid i årets avtalsrörelse kan vi vänta oss hysteriska reaktioner om ”samhällsfara” och ”bortskämdhet” från företagare och välbeställda – medan reaktionen lär bli en helt annan från arbetare och låginkomsttagare.

Att kalla sig socialist och inte ta aktiv ställning i en sådan kraftmätning vore en självmotsägelse. Vi elever och studenter som är aktiva i arbetarrörelsen måste företräda hela rörelsens intressen på våra skolor och universitet. Skolorna och universiteten är inte isolerade öar – avtalsrörelsen berör våra vänner och föräldrar direkt, och vi ska själva ut på arbetsmarknaden en vacker dag – om vi inte redan upplever dess fröjder i form av tillfälliga påhugg. Ett nederlag för fackföreningsrörelsen i den centrala maktfrågan om hur bemanningsföretagen används för att kringgå anställningstryggheten skulle göra att vi kom ut på en ännu tystare och räddare arbetsmarknad än vi redan har idag.

Därför måste arbetarrörelsens ungdomsförbund och studentförbund ta ställning. Om det bryter ut strejker, besök strejkvaktskedjorna med uppmuntrande ord och erbjudanden om solidaritet, bjud in fackliga representanter till öppna möten på universitetet, styr upp solidaritetskampanjande på din skola och ditt bostadsområde! Att bygga sådana band fyller också ett strategiskt syfte – när vi t.ex. som studenter kämpar för höjt studiemedel eller fler hyresrätter kan vi då med större rätt vända oss till fackföreningarna och be om stöd. En allians mellan fackföreningar, ungdomsförbund och studentförbund har stor potential.

Således uppmanar vi alla aktiva i arbetarrörelsens ungdomsförbund och studentförbund att lyfta behovet av aktiv solidaritet med fackföreningarna om det skulle blåsa upp till strid på arbetsmarknaden. Din insats behövs för att väga upp den fackföreningsfientliga propaganda som kommer spridas av arbetsgivarna och deras anhängare. Tillsammans kan vi göra en skillnad. En fingervisning på det genomslag som en solidaritetskampanj kan få såg vi i somras när Lagenaarbetarna gick ut i strejk. Med kort varsel kallades det till en landsomfattande aktivitetsdag, där folk – framförallt ungdomar – genomförde solidaritetsaktiviteter på 21 orter för att understödja de som kämpade. Om vi agerar lika snabbt och enat den här gången kan vi uppnå mycket.

/Erik, VSF Södertörn
—————————————————
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ny sjukförsäkring i USA – kanske ett steg i rätt riktning, Fredrik Jönsson skriver Danmark: Sluta mörda era egna – ta hem soldaterna!, Redaktionen skriver ”Underskatta inte SD som vi gjorde i Landskrona”, andread0ria skriver Verkligheten överträffar satiren, Kaj Raving skriver Äldretema hos Stockholmsvänstern

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Exklusivt: intervju med Stockholms bästa Flamman-försäljare

Idag hade VSF Stockholm ett sedvanligt bokbord med kaffe, pamfletter, flygblad, affischering, kakor och allmänt häng. Men en sak var ny: vi sålde även veckotidningen Flamman på bokbordet.

I början låg de orörda, men när den före detta VSF-ordföranden Carolina Lindkvist anlände började de gå åt i en rasande takt. På mindre än en halvtimme sålde Carolina fem exemplar till helt utomstående personer. Detta är givetvis värt att lyfta upp till diskussion, när en nedslagen vänster klagar över hur omöjligt det är att nå ut med sina åsikter, är det viktigt att lära av dem som faktiskt lyckas nå ut. Därför har vi ställt några frågor till Carolina:

Varför är det viktigt att sälja vänsterns tidning till allmänheten?

För det första är det otroligt viktigt att visa att det överhuvudtaget finns en vänstertidning, som alternativ till den etablerade median. Dessutom skildrar Flamman en debatt som finns inom vänstern om det rödgröna samarbetet där man får en helt annan bild av processen än i mainstream-media. I Flamman lyfts de politiska frågorna fram, inte ett ständigt ältande om vilken allians som är mest enig. Flamman skildrar dessutom i högre utsträckning vanliga människors liv (till exempel fackliga konflikter), övrig media har ofta ett perspektiv helt färgat av Stockholms journalisters livsvillkor.

Många vänsteraktivister upplever det nog som meningslöst att köpa in Flamman och försöka sälja, vad har du att säga till dem?

All informationsspridning är bra, men lyckas man sälja sin information, är det en boost för självförtroendet. Man inser att man har något att säga som folk faktiskt vill höra. Dessutom drar man in pengar till tidningen och den egna organisationen – och det är tillsammans med medlemsavgifter den enda inkomstkällan som är helt på ens egna villkor. Vidare är det större chans att folk läser igenom en tidning om de köpt den, läsaren har tagit ett aktivt beslut, och det är alltid bättre än att bli påprackad ett flygblad. Till sist: ha inte dåligt självförtroende! Vi kan bygga upp en egen media, men då måste vi tro på oss själva.

Har du några tips på hur man kan sälja tidningar till allmänheten?

Var aktiv! Du kan inte bara lägga ut tidningen och hoppas att folk ska se den och intressera sig. Våga fråga, ”vill du köpa den här tidningen?” Tro på att den går att sälja. Du behöver inte älska allt som står i tidningen, men kanske finns någon artikel du kan lyfta fram som extra intressant? Se till att ha en rik variation av saker på bordet i olika prisklasser, om man ser att en person tycker att böckerna är för dyra, är det perfekt att erbjuda en tidning för tio kronor som ett billigare alternativ. Slutligen, köp inte in för många tidningar och ha realistiska mål, det är roligare och mer peppande att sälja slut än att ständigt stå med överblivna buntar.

/Olle

————————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Män som hatar kvinnor – i teater och film, Anders_S skriver Göteborg – europas coolaste stad?, loaderrorready skriver Veckans Varning, herman skriver Vad handlar Gategate om?

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Bara planekonomi räddar klimatet

Nedan följer en debattartikel av vår medlem Olle Olsson, som publicerats i senaste numret av den socialistiska tidningen Flamman.

Så kollapsade klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Som väntat, i alla fall för alla som är övertygade om att länder som styrs av sina respektive storföretags vinstintressen aldrig kommer att sätta människans överlevnad i första rummet.

Klimatmötet i Köpenhamn är ett utmärkt exempel på att marknadsekonomin inte kommer att kunna lösa klimatkrisen. Det är lätt att se självmotsägelsen i en oreglerad ekonomi som planerar för en hållbar utveckling. Inga förslag som togs i beaktande av mötet syftade till att reglera världsekonomin på allvar.

Samtidigt blir breda folklager över hela världen alltmer frustrerade över situationen. Enskilda marknadskrafter vägrar att ta ansvar för helheten, och ingen kraft visar sig vara förmögen att styra in världen i rätt riktning. Liberalismen är med stor sannolikhet på väg in i en djup kris.

Tyvärr tror jag att vänstern missar ett guldläge att gå på ideologisk offensiv om den inte vågar säga det mest självklara: det enda som kan rädda klimatet är en planering av ekonomin. Det är så otroligt lätt att argumentera för när världens makthavare inte ens kan bromsa ökningarna av utsläppen.

Inför mötet i Köpenhamn mobiliserade den internationella vänstern för att sätta press på världens makthavare, i hopp om att de skulle ta sitt förnuft till fånga. Inför kommande klimatmöten, som kommer att hållas i Tyskland och Mexiko, måste vänstern vara mer tydlig, och redan innan mötena konsekvent förklara varför politiker styrda av marknadskrafter varken kan eller vill rädda klimatet.

Det enda skälet jag kan se till att vänstern inte borde gå ut stenhårt och kräva en planerad ekonomi är att det skulle dra igång en ny hets mot Lars Ohly. Men ärligt talat, pågår inte denna för fullt än då? Finns det något annat sätt på långt sikt att slå tillbaka den aggressiva liberalismen än att anfalla dess grundvalar, att slå den där det känns?

Alla alarmerande rapporter om vad som krävs för att rädda klimatet pekar på att en drastisk omstrukturering av hela den globala ekonomin är nödvändig och brådskande för att rädda klimatet.

Vänstern måste våga ta denna debatt fullt ut, och förklara att den globala ekonomin bara kan vara hållbar om den planeras, att ingenting kommer att lösa sig av sig själv.

All forskning är dock inte deprimerande. Tekniken gör varje dag framsteg som gör det möjligt att ställa om samhället på ett hållbart sätt med bibehållen levnadsstandard. För att dessa nya rön skall utnyttjas fullt ut krävs dock att ekonomin styrs av mänskliga behov istället för vinstintressen.

Ett exempel på vad en planerad ekonomi skulle kunna uträtta är en drastisk minskning av alla transporter med höga koldioxidutsläpp, där endast de som är viktiga för samhället tillåts. Detta är bara möjligt om flygindustrin och liknande sektorer av ekonomin slutar styras av intressen som vill se ökat flygande.

Just nu står inte bara nyliberaler, utan alla som tror på det kapitalistiska systemet, inför en allvarlig förtroendekris. Hur ska det kapitalistiska systemet kunna rädda planeten? Här måste vänstern prata klarspråk: det kan det inte. Anfall är bästa försvar. Om vi inte vågar säga tydligt att det enda som kan rädda planeten är en planering av ekonomin, kommer vänstern bli ännu svagare.

Folkrörelsetanken bortblåst på Socialistiskt forum

Socialistiskt forum lördag den 28 november, något som jag och många inom vänsterrörelsen ser fram emot en gång per år. Men i år, kändes det minst sagt inte lika pepp. Visst, om man ville lyssna på före detta sossekändisar som Kjell-Olof Feldt och Anna Greta Leijon om socialdemokratin är i takt med tiden? Ja, då kanske. Eller varför inte höra Wanja prata om jämlikhet. Jag ska inte säga något om Wanja, då jag blev glad av att hon snällt skrev sin autograf i boken jag köpte av henne. Men i år till skillnad mot tidigare år skulle det folkliga slaget tonas ner lite, till förmån för etablerade proffspolitiker och välputsade akademiker. Tidningen Proletären hade ansökt om att få hålla ett möte om storstrejken hundra år och dess lärdomar för dagens arbetarkamp. Men detta kunde lika gärna stå över till något annat år tyckte arrangörerna.

Forumets nya inriktning kan måhända stilla de borgerliga ledarskribenternas stingslighet men knappast bidra till en bred folklig rörelse mot högerpolitiken. Men hav förtröstan alla gräsrötter, vi fick ju trots allt höra Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan hur hans parti skulle vinna slaget om mittenväljarna.  Suck…

/Jessica

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Spykers anbud på Saab lika oseriöst som Koenigseggs, Jinge skriver Riksantikvarieämbetets sökfunktion – Fornsök, Johan Frick skriver Smör, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver USA-imperialismen fortsätter

Islamofobin måste bemötas hårt av en konsekvent vänster.

Det börjar bli riktigt jävla läskigt nu. Europa kokar av hat, hat mot muslimer.

Det är exakt samma sak som förra gången, då antisemitismens gift spreds i Europa, kapitalets härjningar och kriser skapar ett behov hos folk att utdefiniera en tydlig fiende, en andre.

I Schweiz pågår just nu en genomrasistisk kampanj inför en folkomröstning. De islamofobiska högergruppernas propaganda är verkligen helt ogenerat rasistisk. Bilden nedan är en poster som pryder var och varannan vägg, exempelvis.

Budskapet är tydligt – kasta ut de svarta avvikarna. Idag är det dock inte, till skillnad från för tio år sedan, isolerade rasistsekter som står för denna propaganda. Istället är det rika och etablerade liberala partier som öppet bekänner färg som rasister.

Ännu en propagandabild från Schweiz. Den Stora Svarta Konspirationen som vill slita vårt land i stycken. Känns budskapet igen? Detta är alltså inte en bild som fått illustrera en obskyr nazistgrupps hemsida, utan en affisch som sitter uppe på tusentals reklampelare i Schweiz, finansierad av landets högerlobby.

Det kanske mest vidriga med detta återupprepande av historien är inte bara att stora delar av den politiska högern succesivt bekänner färg som rasistsvin, utan att vänstern inte verkar förmögen att markera stenhårt vad det är frågan om. Exempelvis ser man ibland halvislamofobiska tendenser hos vänsteraktivister, där rasisternas och liberalernas problemformuleringar lyser igenom. Detta är fanimig INTE okej!

Visst är många islamistiska grupper djupt ovettiga, och det måste vi i olika sammanhang prata öppet om, men detta får inte göra vänstern oförmögen att peka på huvudproblemet. Huvudproblemet är att muslimer får ta all skit för att kapitalismen håller på att förstöra miljoner människors liv.

Man blir så jävla förbannad på att folk är så förbannat dumma i huvudet.

/Olle

_________________________________________________________________

 

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Hamn4an ångar vidare, Jinge skriver Israelisk Organstöld, Anders_S skriver Spekulanterna – Karl-Adam Bonnier, clausewitz skriver Recept för framtidens kockar, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Borgerlighetens diskreta charm går amock på sambolivet, martin skriver

Är VSF en social rörelse?

Ni som läser denna blogg har kanske märkt, att VSF Stockholm är väldigt olika andra politiska ungdoms- och studentförbund.

Vi sysslar inte med lobbyism. Vi ser inget egenvärde med att sälja medlemskap. Vi tror överhuvudtaget inte att det viktigaste med vårt arbete är att dunka in åsikter i folks huvuden som man borde tycka. Vi vill inte in i de fina salongerna, där de stora besluten fattas.

Att många organisationer idag prioriterar sådant är ett uttryck för överpolitisering, en övertro på att den lilla människans kamp mot exploatering och förtryck kan sammanfattas av politiska krav och förhandlingar i samhällstoppen.

Istället utgår vi från att kampen mot den kapitalistiska ekonomin, den patriarkala könsmaktsordningen samt rasismen pågår mitt i våra liv, i vardagens ständiga kamp om tid, resurser och trygghet.

Denna kamp har givetvis en politisk dimension, att förändra det politiska klimatet till vänster är en nödvändig del av kampen för att slå tillbaka dessa plågoandar.

Men vi i VSF jobbar även mycket med att bygga upp en gemenskap och en yta som utgår från oss själva. Att värna om att våra medlemmar inte går under av stress, dålig ekonomi och kulturell utarmning är en grundpelare i vårt arbete. Det är i denna kamp ett ökat radikalt medvetande kan skapas. I det avseende är vi inte bara en politisk organisation, utan även en social sådan.

/Olle

Ett och samma kvinnoförtryck – en och samma kamp.

Det är mycket prat om Sverigedemokrater och andra rasister nu. Och det är dessutom mycket rasistiskt prat, eller kanske framförallt rasistiska frågeställningar. Ibland svävar även vänstern på målet, inte minst när det kommer till kvinnoförtryck och rasism. I viljan att fördöma kvinnoförtryckande företeelser, att framhäva en feministisk syn, går man ibland i fällan av rasistiska frågeställningar. Ett obehagligt exempel var debatten om att förbjuda slöja, eller att förbjuda barn under femton år att bära slöja, på Vänsterpartiets kongress förra året. (Motionerna röstades ner med stor majoritet, men ledde till en lång och hetsig debatt). Sjal eller slöja kopplas samman med vad som konstrueras som en hel uppsättning kvinnoförtryckande praktiker som startar i slöjbärande kuvade kvinnor och flickor, och slutar i så kallade hedersmord.

Problemet i Sverige idag är inte att det saknas kritik av den så kallade hederskulturen, utan att många människor är beredda att medge att det finns ett kvinnoförtryck i de Andras kultur, men inte i Sverige. Många som aldrig skulle erkänna (infödda svenska) mäns våld mot (infödda svenska) kvinnor som ett strukturellt problem förklarar med emfas det så kallade hedersvåldet som inbyggt i vissa kulturer – som strukturellt. Det är strukturellt hos de Andra; hos oss är det individer som i affekt går över gränsen.

Vänsterns feminism måste innebära att se att kvinnoförtrycket är globalt. Men om vi inte förmår se att när fäder dödar sina döttrar är det en del av ett globalt kvinnoförtryck, utan hänvisar till etnicitet eller religion spelar vi dem i händerna som relativiserar kvinnoförtryck, de som inför varje feministiskt förslag pekar på kvinnor i Afghanistan och säger: ”där kan man tala om förtryck – och här kommer du och kräver genuspedagoger i skolan”; och som dessutom lyckas få det till att på grund av Afghanistans kvinnors svåra situation så behöver vi inte några genuspedagoger.

Att kritisera specifika grupper som bärare av ett särskilt hemskt kvinnoförtryck är problematiskt. För det första så fungerar det rasistiskt när det uttrycks i den rasistiskt präglade debatten i Sverige av idag. För det andra så innebär det att vad som uppfattas som svenska kvinnoförtryckande fenomen osynliggörs. Offer för så kallade hedersmord är inte de enda kvinnor vars liv det svenska samhället inte kan skydda – ”kulturellt svenska” mäns våld mot kvinnor skördar dödsoffer varje vecka.

Att vägra att peka ut till exempel muslimer som de värsta kvinnoförtryckarna är inte att ”vara rädd för att bli kallad rasist”, som det brukar heta. Det är att ta sin feministiska analys på allvar, och säga att även om kvinnoförtrycket tar sig olika uttryck, så är det samma mekanismer som verkar i alla kulturer. Att peka ut slöjan som den yttersta symbolen för kvinnoförtryck är att både förminska alla andra uttryck för kvinnoförtryck och att bidra till en rasistisk debatt.

/Carolina

———————————————————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Fotografiska bilden av Mona Sahlin, Anders_S skriver Idiotförslagen om Internet duggar tätt, vsfstockholm skriver Ett och samma kvinnoförtryck – en och samma kamp., L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Sexualmoralismens tråkeka är hyckleriet, Robert skriver Vad hvilja Socialdemokraterna?

Om ledarskap. Del 2.

Detta är andra och sista delen i en mindre artikelserie. Läs första delen här, där jag redogör för hur vänstern enligt mig alltmer börjat acceptera en borgerlig syn på vad ledarskap är. Som utlovat kommer jag i denna post producera ett mer positivt innehåll, nämligen skissa på hur ett sunt ledarskap kan se ut i arbetarrörelsens organisationer.

Del 2 – några saker som ett sunt ledarskap bör innehålla i en dynamisk progressiv organisation.

Ledaren bör enligt mig vara den viktigaste och mest integrerade delen i en organisations organisatoriska grundstomme. Ledaren bör inte främst vara en symbol – ledaren bör vara den pelare i organisationen som håller ihop de svagaste länkarna.

Men ledare bör inte heller vara blott en chef som säger till folk vad de ska göra, tvärtom måste en progressiv organisations ledare till 90% vägleda organisationen med sin egen aktivitet som exempel. Den ledare som framförallt säger åt folk vad de ska göra, underminerar med nödvändighet sin auktoritet i en organisation som bygger på alla medlemmars egna engagemang. Det finns ingen genväg till ett dynamiskt ledarskap i en rörelse som bara kan lita på sin egen styrka – och det är ledarens uppgift att ta i mest av alla i de tunga lyft som den organisatoriska kroppen ibland måste lyfta. Ledaren pressar inte medlemmen under sig, utan får den att själv vilja göra det som borde göras.

Ledaren bör inte delta i den teoretiska debatten på så sätt att hon då och då slår fast ett knippe åsikter som alla medlemmar borde tycka. Ledaren bör istället försöka förstå medlemmarnas innersta tvivel och se vilka utmaningar organisationens baskrafter står inför, och göra allt för hjälpa till att klara av dem.

Ledaren bör endast visa upp den eventuellt ”rätta teorin” genom att praktisera den och visa hur dess applicering skänker organisationen någon form av framgångar. Inte genom att hävda en ”korrekt linje” utan förankring i de praktiska utmaningar som organisationens medlemmar direkt står inför.

Ledaren bör inte främst vara organisationens ansikte utåt, utan snarare vara en realisering av organisationens innersta princip. Hon har överblick över organisationen, men inte på så sätt att hon står över den, utan på så sätt att hon känner efter överallt var det kan tänkas brista och stöttar upp med sin egen energi.

Ledaren bör vara den i organisationen som ger de enskilda momenten mening, då det är ledarens uppgift att visa upp i praktiken hur de enskilda delarna tillsammans spelar en progressiv roll i samhället. Det är också ledarens uppgift att skoningslöst identifiera meningslösa delar av organisationen, som tar mer energi än vad de bidrar med, och skära av dessa från verksamheten.

Ledaren bör vara ytterst medveten om att hon befinner sig i ett spänningsfält mellan initiativ och förankring. Ledaren måste hela tiden gå lite före, men också se till att precis allting förankras tillräckligt för att de övriga medlemmarna ska vilja gå efter.

Ledarskap innehåller alltid ett visst mått av alienation. För att dra en organisation framåt krävs det tidvis stor självuppoffring från ledarens sida. Men att identifiera och erkänna detta faktum, ökar bara ansvaret att se till att organisationen till största delen är givande för sina medlemmar, och så lite självuppoffrande som möjligt.

Detta har framför allt varit anteckningar tagna ur mina erfarenheter när jag jobbat med mer och mindre lyckade ledarfigurer inom vänstern, samt när jag själv haft en ledande roll. Jag tror att det är möjligt att uppnå ett sunt ledarskap helt enkelt genom att vägra utgå från vad man förväntas göra av andra. Istället måste man först göra en analys av vad organisationens medlemmar är kapabla att utföra i realiteten, och sedan få igång en rörelse som bygger på genuint engagemang av samma karaktär både i botten och toppen.

/Olle

Om ledarskap. Del 1.

Som jag redan skrivit här hade jag tänkt säga ett par ord om ledarskap. Detta för att jag anser att det saknas en dynamisk debatt inom arbetarrörelsen om hur ett sunt ledarskap bör se ut i våra organisationer. I denna del kommer jag att behandla hur jag anser att en borgerlig syn på ledarskap har smugit sig in i vänstern. I nästa del, som kommer om ett par dagar, tänker jag påbörja en positivt laddad diskussion om vilka egenskaper arbetarrörelsen borde träna sina ledare i.

Del 1 – hur den borgerliga ideologiska hegemonin smugit sig in i vänsterns syn på sig själv.

Jag anser att det på senare tid inom den breda vänstern skett ett skifte i synen på hur organisationernas ledare bör vara. Detta är en allmän tolkning av hur vänsterns organisationer ser ut, samt vilka teman som ledarskapsutbildningar med mera hålls på. Utvecklingen har som tur är inte gått så långt som den kan gå, och kritiken riktas inte mot någon specifik person.

Det skifte jag pratar om, är det, att det blir allt vanligare att arbetarrörelsens ledare alltmer ses på som om de vore direktörer eller chefer (beroende på om det är central eller lokal nivå) i kapitalistiska företag. Ledaren ses på, främst som en symbol för organisationen, eventuellt även som en arbetsledare. Men som den ytterst ansvarige för organisationens totala verksamhet ses ledaren allt mindre som.

I och med skiftet till en mer borgerlig syn på ledarskap – som jag tror beror mycket på att vänstern har tappat sin unika syn på sin egen organisering, och istället alltmer börjat se sig själv som en politisk lobbygrupp – har ledaren slutat vara den ytterst ansvarige för att lösa de organisatoriska problemen. Istället har ledaren blivit ansvarig för organisationens grafiska profil – vad organisationen ser ut att vara, inte vad den faktiskt är. De skriande praktiska problemen har istället ofta skjutits över på en tillbakadragen sekreterare.

En annan aspekt av vänsterns förborgerligade ledarskapssyn, är vilken position ledaren får i den teoretiska debatten. Eftersom ledaren är distansierad från organisationskroppen, förmår hon inte uttrycka organisationens teoretiska utmaningar såsom de diskuteras längst ned. Istället kommer ledarens åsikter som nedsläppta bomber från ovan, utan motsvarighet i organisationens direkta och praktiska utmaningar.

Detta är som sagt bara en tendens, som jag tror mig kunna se, och som givetvis beror på den högervåg som sveper över samhället. Samtidigt tror jag att en bra början att bryta högervågen är att avbryta ens organisations omdaning efter borgerliga organisationsprinciper.

Nästa del kommer att bli mer positiv till sitt innehåll, då den kommer att peka på hur det finns sunda ledarskapsideal för vänstern att följa, och att dessa är möjliga att uppnå.

/Olle