Category Archives: Debatt

Hett kött: dags att utmana köttnorm och liberal hegemoni

Köttkonsumtionen i Sverige har enligt Jordbruksverkets beräkningar ökat explosionsartat bara sedan 1980-talet. År 1980 konsumerade den genomsnittlige svensken 64 kilo kött. Åtgången har därefter ökat stadigt, och år 2010 konsumerade svenskarna 85 kilo per person. Vårt moderna köttätande är en existentiell fråga med många djup. Tillåt mig att nysta i detta djup.

Våra respektive matvanor anses vittna om vårt väsen. Köttätandet är en stark identitetskomponent, tydligt kopplad till manlighet. Amelie Björk skriver att ”djurdödandet/köttätandet ingår både i människans hävdande av sin artauktoritet och i mannens hävdande av sin specifika dominans över djur, kvinna och barn. En ”riktig” man äter kött, en ”riktig” kvinna måste inte göra det”. Tjurfäktningens brutala iscensättning av kampen mellan människa och best kräver en stridsduglig matador villig att besegra ”det vilda”. Samhället hyser en ideologisk bild av mannen som förborgad med ”hårda” värderingar: dominans, rationalitet, styrka och aggressivitet. Hur många filmer finns det inte som reproducerar denna stereotyp. Martin Scorseses ”Raging bull”, Jerns och Larssons ”Odjuret”, Phil Joanous ”State of grace”… Listan är oändlig. I relation till detta är det av värde att se till det falliska i många av våldets attribut. Jägarens gevär, svärdet eller ett spjut är starka symboler för det manliga könet. De utgör fysiska uttryck för hur mannen tvångsmässigt ständigt pressas till att bevisa sin potens. Våldet är ett manligt kapital.

Enligt EUFIC, European Food Information Council, konsumerar (europeiska) flickor och kvinnor generellt sett mer frukt och grönt än (europeiska) pojkar och män. Även inkomst och utbildning spelar roll – personer med lägre inkomst och utbildning äter mindre frukt och grönt än personer med högre inkomst och utbildning. Det här tyder på att, med Holly Brubachs ord, ”meat eating persists as a badge of masculinity”, alltså att sociala mekanismer delvis motiverade av stereotypa könsroller kontrollerar våra konsumtionsvanor. Den fria konsumenten är således en liberal villfarelse.

Det finns gott om hälsoskäl för att avvara kött. Det är konstaterat att vegetarianer mer sällan drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och lungcancer. Världscancerfonden skrev i en uppmärksammad global rapport 2008 att hög konsumtion av rött kött är förbundet med en betydande risk för tjock- och ändtarmscancer. Vidare befinner sig vegetabilier längst ned i näringskedjan. Detta innebär att de samlar upp mindre miljögifter än djur, som befinner sig högre upp. Att äta vegetariskt innebär att man får i sig lägre koncentrationer av tungmetaller och andra kemikalier, som PCB och DDT. Vidare är vegetarianism en solidaritetsfråga. Enligt FN ger boskapssektorn upphov till 18 procent av alla växthusgaser. Det gör den till en värre bov än hela den sammanlagda transportsektorn. Vår köttkultur är en stor strukturell fråga, och klimatproblematiken sträcker sig över individuella, lokala, regionala och nationella gränser.

För att producera animaliskt protein krävs det mångdubbelt större åkerarealer än för att producera vegetabiliskt protein. Genom att istället nyttja den mark som i dag koloniseras av köttproduktionen till att odla grönt protein kan man således, i teorin, effektivisera livsmedelsproduktionen och mätta en större del av jordens befolkning. Det är bisarrt att det omvända i dag praktiseras på ett jordklot med miljarder svältande människoliv. Dessutom har Sverige blivit en dumpningsmarknad för europeiskt lågpriskött, vars produktionskedja vilar på billig arbetsktraft med undermåliga arbetsförhållanden. Importkött förbilligat genom bristfälliga arbetsvillkor är ett olämpligt alternativ för den hänsynsfulla människan. Köttets ofta långa transportsträcka gör det dessutom till en miljöbelastning.

I ljuset av detta är det positivt att Jordbruksverket precis har släppt en rapport med titeln ”Hållbar köttkonsumtion: vad är det? Hur når vi dit?”. En kritisk diskussion om kött och köttätandets innebörder har tänts ånyo, och det hettar på det politiska fältet. I sitt pressmeddelande råder Jordbruksverket i princip till en kost bestående till större delen av vegetabilier än kött. Verket skriver även att konsumentmedvetenhet måste kompletteras med offentliga styrmedel. Den liberala hegemonin kring konsumtion har utmanats.

Det är min övertygelse att någonting måste överröstas inom människan för att hon ska acceptera grymhet och övergrepp. Den strukturellt implementerade idén om ”det naturliga” får allt som oftast denna funktion som överröstande berättelse. Människan anses av naturen att vara ett köttätande djur. Man hänvisar till människan som denna oreflexiva organism, vars inre essens är köttätande. Vi har alltid ätit kött, hävdas det, och detta skulle alltså legitimera att fortsättningsvis äta djur- oavsett rådande omständigheter. Det här mytologiserade, osakliga och köttiga förflutna, som anses vara någon ytterlig sanning, agerar fikonlöv till masslaktens förmån. Människan är naturen. Därför är naturen hennes att utnyttja.

En annan, helt motsatt berättelse, som övertygar människan om hennes okränkbara rätt till andra levande varelsers kroppar, är den om människan som överlägsen och väsensskild från djuren. Ibland tar denna berättelse religiös form, men inte nödvändigtvis. Människan är inte ett djur, hävdas det. Med sin förmodade intelligens, självmedvetenhet eller gudagivna välsignelse står hon över djuren. Djurens liv och vara är människans att kontrollera, reglera och förfoga över. Människan är skild från naturen. Därför är naturen hennes att utnyttja.

Köttnormens ohederlighet och paradox gör sig gällande.

De liberala standardfraserna om valfrihet och om att få bestämma själv bortser från flera saker. Dels lever vi i ett köttnormativt samhälle, och vi indoktrineras i köttätande från barnsben. Sociala och ekonomiska förutsättningar påverkar vår konsumtion. Liberalismen hyser en förljugenhet. Tvånget i vårt ”fria” samhälle är lika verkligt och verksamt som i en totalitär stat, men mer smygande försåtligt, eftersom man ”kan låta bli om man inte vill”. Men det är ens vilja som betvingas. I en patriarkal samhällsordning är det männen som är mest kapitalstarka och därmed är det männen som har makten att förfoga över varorna. Mannen har lagt både djuret och kvinnan under sig – båda två är objekt för hans njutning. Vidare erbjuder den liberala ståndpunkten en oslagbar ansvars- och visionslöshet. Samhället drivs inte framåt av en politik som missförtroendeförklarar det kollektiva ansvaret. Det är ju heller inte köttätaren som individ som skördar köttindustrins frukter i form av klimatförändringar, svält och smittospridning. Det gör hela mänskligheten. Och för det tredje kan köttätande legitimeras genom valfrihetsdogmen enbart om man äter sitt eget kött. Det finns ju ingen valfrihet för djuret. Däremot tvingas djuret att bära konsekvensen av människans blodtörst. Den liberala konsumentens ohämmade frihet att välja simmar i en ocean av djurkadaver.

Köttätande är oupplösligt förbundet med våldsutövning, och detta är, som nämnt, ett manligt kapital. Inte minst begår köttätaren våld mot det djur vars lekamen han sätter i sig. Dessutom begår han våld mot den svältande befolkning vars behov bättre hade kunnat tillgodoses om kostproduktionen omställdes till en vegetarisk sådan. Köttätande innebär även våldsutövning mot vår planet, vår miljö, och alla de som drabbas av klimatförändringarna – isbjörnar, framtida generationer samt samtida medmänniskor. Köttätaren begår även våld mot sin egen kropp. Det röda köttet innebär i sig själv stora hälsorisker, parat med den eventuella förekomsten av miljögifter. På en abstrakt nivå innebär köttätande ett upprätthållande av den köttnorm som disciplinerar människan. Denna köttnorm brukar på strukturellt manér våld mot individens frihet att i uppriktig frihet själv välja sin egen kost. Dessutom disciplinerar normen de individer som väljer att bjuda normen motstånd.

Apropå köttätandets våldsutövning skriver Nobelpristagaren J M Coetzee i den fenomenala boken Djurens liv: ”Vi är omgärdade av en verksamhet så degraderande, grym och fylld med dödande att den konkurrerar med allt det Tredje Riket var kapabelt till, ja den kan till och med sägas överträffa det eftersom detta är ett system utan slut, självgenererande – som oupphörligen sätter kaniner, råttor, kycklingar och kor till världen i syfte att döda dem”.

Dessa är de existentiella frågor som är inkorporerade i någonting så enkelt och ändå så svårt som vårt val av kost. Vår kost ger oss inte enbart den näring som krävs för att vi över huvud taget ska kunna överleva. Den ger oss även en identitet. Kosten skvallrar om genus- och klasstillhörighet. Den vittnar om våra sociala positioner, om samhället i stort, om norm, om makt och om motstånd. Vår mat har potential att förse oss med gifter som kan beröva oss livskvalitet. Och varje dag ser vi genom vårt kostval till att beröva miljontals djur deras liv och livskvalitet. Kosten berör även kanske den djupaste existentiella frågan av dem alla: den moraliska. Din tallrik har makt att vittna om dina övertygelser.

Ludvig Fahlvik

3 kommentarer

Filed under Debatt

Ett svartmålat ämne

Antalet sökande till det estetiska programmet är rekordhögt. Ändå berövades estetisk verksamhet sin position som kärnämne i samband med den borgerliga gymnasiereformen 2011. Lärarförbundet förkastade beslutet i en rapport från 2010, men lyckades inte hindra det. Gymnasiereformen begåvade samtidigt matematik och språk extra meritpoäng i det individuella valet. Detta innebär att även om samtliga gymnasieprogram har möjlighet att plugga något estetiskt ämne inom ramen för det individuella valet, lönar det sig mer att istället välja exempelvis tyska eller matte C för den som ska söka vidare till högskola. Det här är ett klart ideologiskt beslut, och ett krig mot det fria uttrycket i allmänhet och mot bildämnet i synnerhet.

I somras attackerade Moderaterna estetprogrammet. Partiets skolpolitiske talesperson Thomas Tobé yttrade en önskan om att minska platserna på utbildningen. Han ville även sålla agnarna från vetet genom att avkräva större konstnärlig begåvning från de sökande. Ja, det är en befogad åsikt. Om man är dum i huvudet. Det är väl än mer rimligt att den som har en mindre utvecklad formkänsla tillåts studera bildämnet? Det finns ingenting som säger att den som är bäst på bild har mer rätt till, mer nytta eller mer glädje av att plugga på estetprogrammet. Och den som är halvdan i dag kan ju briljera i morgon, med rätt pedagogik och rätt möjligheter. Att lägga en sådan vikt vid en eventuell konstnärlig begåvning hos femtonåringar framstår inte heller som särskilt seriöst. Man måste ju få tillfälle att förfina sin teknik och sitt tankesätt genom konstnärlig vägledning. Men framförallt måste man ha rätt till att välja den gymnasieutbildning som motiverar en. Om man nu inte är bäst på att måla solrosor ska man ändå ha möjlighet att tillgodose sig av det estetiska programmets alla övriga fördelar. Högerns valfrihetsdogmatik gäller inte de ungdomar med en konstnärlig ådra eller en hunger efter fria estetiska praktiker. Valfrihet har man bara rätt till så vida man väljer rätt. Och med rätt menas, med den nya läroplanens vokabulär, någonting som uppmuntrar till entrepenörskap och företagande, någonting som gör barnen anställningsbara. Unga med ett konstnärligt eller kulturellt intresse omfattas inte av valfriheten. Deras valfrihet ska stympas. Arbete, profit och BNP – men störst av allt är BNP, som Moderaternas credo lyder.

Tyvärr är det ju svårt att överleva som kulturarbetare i dag, mycket på grund av Alliansens impotenta, rent av kulturfientliga, politik. Inte minst har konstnärslönen avvecklats. Vi har en kulturminister som önskar se en kultursektor primärt sponsrad och därmed villkorad av näringslivet. Det fria inträdet hos statliga muséer, som var en succé med brett folkligt stöd, avskaffades 2007, vilket naturligtvis har lett till kraftigt minskade besökssiffror. Statens kulturråds styrelse hyste med kulturministerns välsignelse den hårt kritiserade högerprofilen Johan Staël von Holstein, som i sin tur senare ersattes av Moderaternas förre presschef Martin Borgs. Och vår utbildningsminister har en statssekreterare som kallade de estetiska ämnena för hobbyämnen.

Historia ersätter den estetiska verksamheten som programgemensamt kärnämne. Historia är ett viktigt ämne,  men detta paradigmskifte är symptomatiskt med rådande politiska stämningar. Just nu sätter nationalistiska strömningar stort fokus på den egna nationalstatens historiska narrativ, och nykonservatismen blomstrar ju. Björklund själv har talat om skolan som tidigare fostrande historiska analfabeter. En stark historietrend råder. I krisande och splittrade tider som dessa är det självklart lockande att ägna sig åt nostalgiskt tillbakablickande. Men det är just i krisande och splittrade tider som progressivt skapande är som viktigast. Det finns vidare en föreställning i skoldebatten i dag som förespråkar en så informationstung undervisning som möjligt. Eleverna ska sondmatas med minneskunskaper i en värld där allt kan googlas, de ska fostras till goda nationalstatsmedborgare i en transnationell tillvaro, och den gällande pedagogiken ska vara katederundervisning medan samhället utanför skolan hellre ställer ökande krav på social kompetens. Istället för att fostra människor till samhällsvarelser, människor som kan se sammanhang och helheter, ska dagens gymnasieskola producera elever med den mekaniska funktionen hos ett lexikon. Som Leif Mathiasson, chefredaktör för Pedagogiska magasinet, skriver: ”Stannar man kvar i detaljerna, i enskildheter och lösryckta fragment (och det kan man bli väldigt duktig på – det är också den typen av minneskunskaper som är lätta att mäta och gradera) så vecklar aldrig den inre förståelsekartan ut sig.” Om historia nu är så angeläget kunde man väl hellre ha filtrerat det genom konsthistoria och förlagt detta ämne i den estetiska verksamheten. Konsthistoria lyckas ju nämligen med någonting så makalöst som att kombinera social-, kultur- och politisk historia med estetisk kompetens. Men den typen av nyanserad kunskap är väl alltför flexibel för högerns betongskola.
Major Björklunds övertro på just mätning och kontroll har tagit sig skrämmande skepnader i den svenska skolpolitiken under senare år. Barn ska betygsättas från mycket tidig ålder. Ogiltig frånvaro ska beröva eleven studiemedel helt utan varning. Och nu ska bildämnet rensas ut från gymnasieprogrammen, eftersom en teckning inte kan bedömas på samma sätt som ett matteprov. Björklunds binära kunskapssyn kväver just nu estetämnen landet över. Lärare kommer att bli arbetslösa. Och hur ska gymnasieelever kunna veta vad de vill och inte vill syssla med i sina framtida liv om de inte får prova på olika saker? Världen är inte lätt att administrera eller att förstå, men nu ska den absolut tillrättaläggas för att bättre stämma överens med det förenklande betygssystemet. Viss kunskap kan kanske inte reduceras till sådana fastlagda skalor.

Det råder ett enormt kunskapsförakt i somliga politiska led. Estetiska och visuella discipliner betraktas som oseriösa nöjen utan meningsfull plats på den moderata arbetslinjen. Skolan gynnar redan av tradition vissa representationssystem på bekostnad av andra. Det viktiga anses vara att kunna räkna och skriva. Ändå lever vi övervägandei en visuell kultur. I dagens samhälle är makten överallt, så integrerad att den kan vara svår att upptäcka, även om den tydligt representeras visuellt. Inte så banalt som hos de gamla egyptiernas värdeperspektiv, men väl med reklamens pornografiska blickar, bilden av kärnfamiljen, varumärkesplacering och förpackningar, klädsel (kostymen = den mest maktfullkomliga outfiten) och så vidare. Att behärska bilden är att behärska makten. För att kunna röra sig som en aktiv och kritisk individ i vårt samhälle krävs en skolning i det visuella. Man måste lära sig att hantera visuella budskap, att tolka bilder. Behärskar man det visuella förfinar man sin roll som mottagare, medborgare, konsument och medmänniska i vår visuella kultur.

Men det finns naturligtvis mycket mer än bara vulgära nyttoaspekter hos de estetiska ämnena. Alla borde ha rätt till att utveckla och pröva sin kreativitet. Körsång, dans och bild är exempel på skapande och inkännande aktiviteter där man har chans att i gemenskap med andra ge uttryck för känsloliv samt bearbeta upplevelser och erfarenheter. Konstnärliga uttryck är ryggraden i varje anständig civilisation. Det är beklagligt att högern nu vill frånta ungas rätt till sitt subjektiva uttryck. Men personligt känsloliv och estetisk kreativitet är förstås ett handikapp när man ska hävda sig i konkurrenssamhället. Som konstvetaren R. Broby-Johansen skrev redan i mitten av 1900-talet: ”Idealtypen i industrisamhället är maskinmänniskan som kan registrera, beräkna, kalkylera och vars mekaniska funktioner inte störs av okontrollerbara och irrationella känslomässiga svängningar. Skolans undervisningsplan avslöjar uppfostrans ändamål: utveckling av intellektet på bekostnad av alla andra förmågor. Barnen får lära sig att minnas gammalt men inte att uppleva nytt, att räkna men inte att dansa.”

Skolan har makt att berika, men även att strömlinjeforma barnen så att de bättre ska passa ett profitstint kapitalistsamhälle, där de så småningom blir en vara på en marknad genom att sälja sin arbetskraft. Det är helt visst så att gymnasieskolan måste reformeras med jämna mellanrum. Skolan behöver ständigt omformulera sig för att kunna upprätthålla en position som ett integrerat och levande element i den stora samhällskroppen. Den måste förhålla sig kritisk till sin egen uppgift och samhälleliga position. Skolan måste analysera vad för sorts människor och därigenom tillvaro den vill vara med om att skapa. Men Alliansens Gy11 är en fullständig katastrof. Nu ligger bildämnet och förblöder likt Marat i sitt badkar, och estetiskt intresserade elever får leva lite på nåder. Jag kan ta gift på att gymnasieungdomars skoltrötthet kommer att öka markant som en direkt följd av den allt mer teoritunga undervisningen. Det är en invalidiserande skola som formges inför våra ögon. Den här ensidiga kunskapssynen kommer inte kunna förse framtiden med de breda, skiftande och dynamiska begåvningar som den behöver.

Ludvig Fahlvik

1 kommentar

Filed under Debatt

En kritik av liberalismen

Liberalismen har en lingvistisk fördel. Själva ordet förmedlar frihet och tycks dennotera en ideologi förlöst från förtryck, orättvisa och ojämlikhet. Vi är alla fria att välja! Handlingsutrymmet är förutsättningslöst. I dessa valfrihetstider framställs inte minst välfärden som en buffé, värmd, klar och anpassad för kreti och pleti.

En av liberalismens heligaste kor är den fria marknaden. Den demokratiska politiken ska utestängas från samhällets ekonomiska liv. Den ekonomiska liberala idén om en marknad fri att sköta sig själv, sporrad av otyglad konkurrens, skonad från statlig styrning och inblandning, borde emellertid ha misstroendeförklarats efter den finanskris som nyligen satte den västliga ekonomin ur spel. I dag består den västerländska verkligheten av fallerande banker vilka räddats av staten för vansinniga belopp, och av företag som har beviljats miljardlån för att inte fullkomligen haverera. Den stat som alltjämt får klä skott i liberalismens retorik visade sig bli den liberala marknadsideologins enda räddning. Och även om staten är liberalernas favoritpiñata, verkar de vara blinda för hur marknaden kan verka förtryckande. Medan staten är direkt kopplad till våra demokratiska processer och folkstyret, är det annorlunda för marknadens privata aktörer. Om insyn, saklighet och demokrati är ledord för våra myndigheter är lönsamhet marknadens mantra. Det är ofrånkomligt. Lönsamhet är inte per automatik en destruktiv drivkraft, men det krävs tjocka lager av ideologiska skygglappar för att inte se hur den under senare tid har våldfört sig på både individer och välfärd.

Det är även intressant att det är påstådda liberaler, med sitt förmenta stöd för individens frihet från den stora stygga staten, som på senare tid har lagstiftat om ökad övervakning och hårdare förbud. Björklund och Sarkozy tog åtminstone ideologiskt varandra i hand och drällde runt på burkaförbudets vallmofält, influerade av de blodröda blommornas högerextrema ångor. Foucaults självdisciplinerade individ tycks bli verklighet i en liberal värld där befolkningen ska massdisciplineras genom övervakning och förmynderi. Dagens liberaler har gett upp att lösa någon som helst konflikt med andra medel  än förbud, kontroll och tvång. Både Naomi Klein och Slavoj Zizek har visat hur etablerandet och upprätthållandet av en liberal stat är förborgat med våldsutövning. Dels har vi liberalismens förankring i kolonialismen. Mill ville se demokratiska reformer i Storbritannien, men inte, som han skriver i Om Friheten, i ”sådana efterblivna samhällen där folket i sin helhet kan betraktas som omyndigt” eftersom ”despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer”. Men Zizek talar också om hur en stor ekonomisk katastrof, där aktieägare förlorar allt de äger, där arbetstagare förlorar sina jobb, och så vidare, är att betrakta som en sorts ”politisk tsunami”. Han kallar detta för objektivt våld, våld som inte ser ut att komma från någon direkt utövare. Ingen anses vara ansvarig för dessa katastrofer. Men de inträffar. Och dess form och existens beror på den typen av samhälle som vi har skapat. Vårt samhälle har vissa starka element av tvingande våld. Detta strukturella, institutionaliserade våld är osynligt och betraktas inte som våld, utan snarare som en förutsättning för människans existens. Ägandeförhållandena i vårt liberala samhälle, till exempel, har nått legitimitet och betraktas inte som ett våldsamt tillstånd. Trots att det i och för sig är ett påtvingat sådant. Dessutom, belyser Zizek, är subjektivt våld en produkt av objektivt våld. Social instabilitet, i sin tur förorsakad av en värld där vissa har mer och andra har mindre, föder kriminalitet. Studier visar att personer från lägre samhällsklasser har lättare att hamna i brottslighet. Vi har en destruktiv och våldsladdad mansroll, vilken föder frustration och våldsbenägenhet. Pariskravallerna 2005 var utslag av det franska samhällets integrations- och klassproblematik, och handlade inte om (som Sarkozy hävdade) att något ”slödder skulle rensas bort från gatorna”. Ett nätverk av sociala strukturer påverkar våra val och chanser i mer eller mindre utsträckning. Det är inte fråga om att urskuldra dem som begår subjektiva våldsbrott. Det är fråga om att hålla en mer intellektuellt giltig analys än den liberala, som gärna enbart betraktar individen som personligt ansvarig för sina handlingar. Det finns en diskrepans mellan denna hållning, och Zizeks poäng om kapitalismens återkommande tsunamis. Men det handlar egentligen om samma oförmåga att tänka i strukturer. De ekonomiska kriserna anses vara apolitiska – sådana hör världsordningen till. Precis som de politiska strukturer som  hämmar människan – hennes kön, hudfärg, sexualitet, klass, religionstillhörighet, handikapp – försvinner när uteslutande individen som sådan är att belasta för sina gärningar.

Liberalismen har historiskt sett kalvat obehagliga sociala konsekvenser. Frankrike, liberalismens stamort på jorden, förnekade under det tidiga 1900-talet av princip det homosexuella samhällets försök till att formulera och hävda sig som grupp, eftersom den liberala  universalismen enbart erkände individer och inte minoritetsgrupper. I en västerländsk liberal demokrati där mannen blev norm och där mannen är den som har stiftat lagarna, faller även kvinnan mellan stolarna. Redan liberté, égalité, fraternité hyser ju ett könspartiskt förkunnande. Den påstådda demokratin som ska ha följt den franska revolutionen är dock en sanning med en modifikation, eftersom, med konstvetaren Griselda Pollocks ord, ”[d]en överlägsna ideologiska figuren är människan/mannen vilket omedelbart avslöjar den partiella karaktären i [de borgerliga gruppernas] demokrati och universalism”. För att infattas av de rättigheter som det moderna medborgarskapet garanterar, omvandlas idealiskt sett individen till en person utan etnicitet, kön, genus, klass och sexuell tillhörighet. Individens alla egenheter och eventuella sociala handikapp elimineras. Åtminstone i teorin. Ty utgångspunkten är mannen, och mannens position. En borgerligt liberal samhällsorganisation verkar med andra ord vara förborgad med patriarkala strukturer.

I det liberala samhället är det inte tillåtet att ha för starka värderingar, eftersom alltför kraftig övertygelse betraktas som ett steg mot totalitarism. Alla ska få göra som de vill. Här har vi liberalismens passivisering. Alla ska få välja själva, och ingen ska få tvinga någon annan till någonting som helst. För det första bortser denna hållning från de makt- och normstrukturer som finns förborgat i människans sociala sfär. Vi tvingas hela tiden till saker. Men det är inte individen som är svag, det är strukturerna som är starka. Vi lever i ett samhälle där vithet är normativt, vi lever i ett köttnormativt samhälle, ett heteronormativt samhälle, ett andronormativt samhälle, och så vidare. Det som avviker från normen disciplineras. För det andra är det en fullständigt ansvarslös hållning. Ett samhälle där alla får välja själva, utan att behöva ta hänsyn till det kollektivas väl och ve i någon större utsträckning, förlorar konsekvensanalysen. Ta exemplet aktiv dödshjälp. Är det rimligt att införa aktiv dödshjälp och därmed ändra omfattande lagstiftning för de fåtal som faktiskt inte kan ta sitt eget liv? Vilka potentiella följder kan en statligt sanktionerad aktiv dödshjälp få? En allmänt respektlösare förhållning till mänskligt liv? Människor som är inkapabla att tänka i strukturer stannar hos den individuella människans val, och befattar sig inte med de ringar på vattenytan som detta val ger upphov till. Dessutom är retoriken om individuell valfrihet konserverande. En sådan ideologi, som snart sagt som missförtroendeförklarar det kollektiva ansvaret, har aldrig drivit samhället framåt. När människor organiserar sig uppnås förändring. Även om det individuella ställningstagandet är viktigt och betydelsefullt är det svårt att uppbåda större förändring ensam. Kan man tvivla på det efter den arabiska våren? Kan man tvivla på det efter att man har bläddrat i kapitlen om arbetarrörelsen i historieböckerna? Kan man tvivla på det när till och med den förfärliga och ultrakonservativa amerikanska högern i form av teapartyrörelsen begripit detta?

Om alla är sin egen lyckas smed, blir även olyckan ens individuella verk. I valfrihetens tidsålder blir varje enkrona en röstsedel, och det är individen som får bära hundhuvudet om hon upplever sig sviken av samhällstjänsterna – det var ju hon som valde fel. Läs på nästa gång du måste till vårdcentralen! Tid är pengar hävdas det ibland i ett nyliberalt tonfall, och i dag då tid sannerligen är en dyrköpt vara förväntas man spendera massor av den på kritisk granskning av basala medborgerliga rättigheter. Är det naivt att förvänta sig kompetens och likvärdig behandling på samtliga av landets välfärdsinstitutioner? Valfriheten förutsätter en alert och kritisk individ, en individ med en stabil kunskapsarsenal och god överblick över utbud . Valfrihetens individ existerar inte. Och valfrihet existerar enbart i marginell mening. Val är alltid betingade av förutsättningar som klass, geografi, köpkraft och kulturellt kapital. Konsumenten rör sig inte i ett politiskt vakuum, befriad från maktrelaterade relationer som prestige, smak och genus. Valfriheten är alltid begränsad, och urvalet har alltid gjorts av någon annan. Eller, som Nina Björk lakoniskt uttrycker det, ”[d]en fria konsumenten är en liberal villfarelse”.

Ludvig Fahlvik

3 kommentarer

Filed under Debatt