”Jag hatar det här skituniversitetet”

För ett par veckor sedan sprang jag på en gammal polare, som numera pluggar i en annan stad. Vi snackade en stund om hur det är att plugga i Stockholm jämfört med andra orter. Han hade ett kort ärende till universitetsbiblioteket, och tyckte det skulle bli förbannat skönt att komma därifrån efter sin snabbvisit. ”Jag hatar det här skituniversitetet. Det finns inga naturliga sociala mötesplatser. När det blir rast står alla och glor längs väggarna i korridoren. Allt är fult och man känner sig som en råtta i något jävla laboratorium”.

Först tog jag mitt eget lärosäte i försvar, men efter ett par halvhjärtade repliker gav jag upp, och medgav att jag håller med. Stockholms universitet är verkligen en ful, osocial och intellektuellt ostimulerande plats. Arkitekturen påminner närmast om Kronobergshäktet och osar fordistisk, uppifrån styrd superinstitution lång väg. Stället ligger en bra bit utanför stan, som en liten ö bredvid en motorväg, och är verkligen inte integrerat i det övriga stadslivet. Varje morgon väller studenter upp ur tunnelbanan, som vore det en fet fabriksport, och tassar tysta (ofta påfallande tysta, man hör bara trampet från tusen fötter) till sina respektive föreläsningar, som vore de ett fett lämmeltåg. Efter att passivt ha lyssnat igenom föreläsningen, sätter sig de flesta på tuben igen och åker hem.

För det finns ju inte så mycket annat att hitta på. Vid lunch är det trångt och ont om matplatser. Överallt är det dyrt. Humanistiska Föreningen har sålt soppa till någon sorts självkostnadspris ibland, såna lysande undantag borde det finnas fler av. Vad gäller studieplatser är tillgången hyfsad, men det borde finnas lite variation utöver bibliotekets långa rader av skrivbord, så som mindre diton hos de olika institutionerna, eller för den delen kaféer med lite kafékänsla. Om man sedan tittar på existensen av schyssta rast-/avkopplingsutrymmen, ser man en icke-existens. Vore det barnsligt att önska sig någon form av uppehållsrum med biljardbord, musik, bytesbokhylla, brädspel?

Du kanske tycker att jag bara är en jävla gnällspik som borde dra till Lund/Uppsala och gå på sittning, sjunga putslustiga snapsvisor från 30-talet och somna i parken med intorkad punsch i håret. Men det är inte ett utestudentliv med massa supande och efter-plugget-häng jag efterlyser. I alla fall inte i första hand. Jag efterlyser en vettig arbetsplats, där man känner lust att spendera hela dagen. Där det finns allmänt gott om plats, billiga matställen, sociala mötesplatser, uppehållsrum och där allt inte är så enahanda grått och likadant. Jag tror det skulle göra att folk pluggade mer, och framförallt bättre. Man pluggar rätt mycket bättre om man dels känner lust och mening med studierna, samt om man dagligen får tillfälle att diskutera det man läser med varierande personer. Visst finns delar av detta idag, men det skulle kunna vara så mycket bättre på SU. Inte känns stället som en arbetsplats idag i alla fall. Var och varannan spenderar merparten av tiden hemma på kammaren som en överspecialiserad robot, och har dåligt samvete för att man i den situationen inte pallar plugga mer.

Följaktligen finns det i Stockholm idag inte mycket till studentidentitet. Jag föreställer mig att folk för 30-40 år sedan var studenter på ett annat sätt. Att studenttiden var en särskild, viktig fas i livet vikt åt bildning, reflektion, samhällskritik, diskussion – utan så mycket i förväg uppgjorda planer för framtiden. Man studerade nog mer för studiernas skull, för att verkligen förstå. Naturligtvis hängde det samman med att studenter då var en elitgrupp ur överklassen, och att unversitetskulturen inte bara var mer tidlöst kunskapsfokuserad, utan också elitistisk och konservativ. Så länge universiteten bara rymde en framtida samhällselit, tilläts denna ägna sig åt några års avkopplad, existentiell terapi. Dit vill vi naturligtvis inte tillbaka.

Att vanligt folk idag har möjlighet till högskolestudier i mycket större utsträckning, betyder så klart allt. Men universitetets steg från överklassoas till folkinstitution har uppenbarligen inte skett helt oproblematiskt. Man kan dra en parallell till miljonprogrammens uppförande. Projektet att i god folkhemsanda bereda bostad och utbildningsplats åt alla, på kort tid, är otroligt lovvärt och progressivt. Men när det genomförs på kapitalets villkor, genom klassamarbete, blir resultatet i mångt och mycket alienerande.

För det var väl inte riktigt detta vi ville ha? En utbildningsfabrik styrd av marknadsmekanismer, där allt handlar om att extrajobba och hasta sig igenom sin utbildning, som mer än något annat är ett instrument för att platsa på arbetsmarknaden. Instrumentella, själlösa studier med knappt någon undervisning alls och en studentekonomi som ofta omöjliggör djupare reflektion utöver att klara tentan. Fan, jag har nästan glömt min visionära nyfikenhet när jag började på universitetet, läste om Platons akademi och trodde den hade något att göra med det vi höll på med.

Nej, det är uppenbart att det idag inte är meningen att man ska vara ”student”, gå omkring och drälla och tänka för mycket, sitta och degenerera på kaféer och sladdra. Med tanke på hur många som studerar idag, vore det en omöjlighet i det kapitalistiska systemet. Precis som hela arbetarklassen inte bara skulle få ett bättre liv genom 6 timmars arbetsdag, utan också bli mycket farligare och mer dynamisk, skulle vi studenter bli det om vi tilläts studera på riktigt. Därför hålls vi nu fjättrade och passiva i en stressad, monoton vardag där var och en håller sig i sin fålla.

Som sagt, denna text kanske upplevs som en enda, okonstruktiv studie i gnäll och bitterhet. Det håller jag med om att den riskerar att bli. OM jag och ni som håller med, inte ser till att omsätta detta missnöje i handling. Vill vi ändra på något i vår vardag kommer vi få göra det själva. Tillsammans måste vi skapa och ta det vi vill ha. Det handlar om att först och främst inse att vi har rätt till en annan tillvaro, därefter börja i det lilla och aktivt slå ned systemet där det står i vägen för oss, för att bli fler och via vår kollektiva styrka skaffa oss studielön, fri kurslitteratur, gratis kollektivtrafik och en socialt och intellektuellt stimulerande arbetsplats.

/Emil