Nedanstående debattinlägg är skrivet av VSF-medlemmen Olle, och inte ett uttalande från VSF som organisation.
VSF Stockholm gick nyligen med i Septemberalliansen. Nätverket hade en demonstration i tisdags som kräver utvärdering. Trots att demonstrationen var stor och välorganiserad, stämmer det inte att det var en sådan succé som den utmålas som på Septemberalliansens hemsida. För det första stämmer det knappast att demonstrationen samlade 2500 deltagare. Alla som noggrant försökte göra en nykter uppskattning kunde se att demonstrationen inte samlade mer än 1500 personer.
Många har varit kritiska till att demonstrationen utlystes som en massdemonstration redan innan den ägt rum. Personligen ser jag inget fel i detta, problemet i år var snarare att det inte tycks ha funnits en genomförbar plan för hur denna kunde skapas.
Dessutom måste demonstrationen, till skillnad från sin föregångare från år 2007, sägas ha misslyckats med sitt huvudsyfte. Jag tolkar Septemberalliansens huvudmålsättning att vara en blåslampa i baken på den etablerade och förstelnade arbetarrörelsen – genom att mobilisera deras medlemmar och anhängare kommer de att pressas att börja mobilisera arbetarklassen igen, vilket är en grundförutsättning för en stridbar svensk arbetarrörelse. Detta misslyckades demonstrationen i tisdags med enligt mig, då demonstrationen snarare samlade vänsteraktivister och oppositionella ungdomar än något betydande antal fackliga aktivister.
Jag tycker inte att man skall hänga läpp för det. Demonstrationen var som sagt bra på många sätt, och det är alltid bra med stora demonstrationer mot högerpolitik. Men vi måste kunna se våra svagheter med största klarhet, annars kommer vi aldrig att kunna åtgärda dem.
Den stora frågan inför nästa stora satsning är, hur vi ska nå precis dem som man ville nå inför tisdagen men inte lyckades med. Det blottar även Septemberalliansens inre dilemma, å ena sidan är det ett nätverk som vill mobilisera LO-arbetare till varje pris, å andra sidan har nätverket sin bas utanför LO (radikala facklubbar till trots).
Jag tror att nyckeln ligger i en massiv propagandaspridning. Mitt intryck av årets mobilisering är att större delen av förberedelserna gått åt till att värva nya organisationer att bli medlemmar i Septemberalliansen. Istället borde flygbladsutdelningar och affsicheringar kommit igång direkt, samtidigt som nätverket började byggas upp. Jag tror att en massiv satsning på flygblad och affischer skulle kunna kompensera för Septemberalliansens dåliga ursprungsförankring i arbetarrörelsen. Men en sådan mobilisering skulle kräva att alla medlemsorganisationer under en månads tid prioriterade detta framför allt annat. Det kan även låta omöjligt, men om alla organisationer skulle komma överens om en sådan fantastisk målsättning kanske det skulle gå. Alternativet är att de olika medlemsorganisationerna gör halvhjärtade mobiliseringar, och inga massor att tala om dyker upp.
Jag hoppas att detta inlägg inte ses som ett gnäll i mängden. Istället tror jag att Septemberalliansen kan nå sitt mål, att sätta ett inte helt blygsamt skikt av arbetarrörelsen i rörelse, om dess medlemsorganisationer bara kommer överens om vågade men möjliga kvantitativa mobiliseringsmål. Dessa kan vara exempelvis 200 000 utdelade flygblad, 10 000 uppsatta affischer, 500 uppringda fackklubbar, och så vidare.
Jag tror helt enkelt att målsättningen måste vara mer inställd på allt eller inget, antingen den bästa mobiliseringen i den radikala vänsterns historia, eller så blir det ingen massdemonstration.
Andra inlägg om Septemberalliansen: Kildén och Åsman, Lasses blogg, Kira slash Erik.
vsfstockholm.wordpress.com 