Debattartikel i Gaudeamus
Det har sagts att ”white trash” är det sista rasistiska uttryck man kommer undan med. Det är tveksamt i tider av islamofobi, men påståendet har en poäng. Nämligen att klassförakt är relativt lätt att komma undan med jämfört med andra svinaktiga beteenden. Det beror på högerns välorganiserade klasskamp och skickliga propaganda de senaste 30 åren. Således kan normalt sett vettiga studenter göra pinsamma felsteg, som Humanistiska föreningens ”white trash-fest” 5/12, och den nonchalanta bortförklaring deras representant ger i senaste Gaudeamus (7/09).
Att vara student med bakgrund i arbetarklassens lägre skikt – de som av HumF utpekas som trash – är generellt betydligt tuffare studiemässigt och socialt än för den majoritet som har bakgrund i arbetareliten, mellanskiktet eller borgarklassen. Det lär inte kännas bättre av att utropas till driftkucku av en hel ämnesförening. Hur skulle man klä sig om man själv delvis stämde in på den inlevelsefulla dresscoden som mejlades ut – till exempel ”vulgära” kläder och ”[f]ör tjejer är ryggslutstatueringen eller en tatuering i urringningen ett måste”? Skulle man komma som man är och se glad ut då?
Personer i HumF jag talat med säger att de haft långa interna diskussioner och att det hela är överspelat för deras del. Om de haft långa diskussioner borde de rimligen ha kommit fram till att detta var fel, och offentligt medgivit det. Jag skulle bli förvånad om majoriteten av HumF:s medlemmar tycker detta var vettigt.
Men vad gör man i stället? I senaste numret av Gaudeamus visar representanten Johanna Holmin, tidigare ordförande i HumF, en väldigt nonchalant syn på saken. En rak, ordentlig ursäkt hade kunnat godtas. Men Holmins slingrande duger inte. Hon förnekar att ”kulturen” white trash har att göra med klass. Hon menar att detta tema inte är värre än tema ”Robinson” eller ”Stureplan”. Sett till detta världsfrånvända resonemang verkar hon sakna en tanke om vad klass betyder överhuvudtaget. Om klass, kultur och utseende saknar samband finns det väl inget som hindrar framtida teman som ”pundare”, ”uteliggare”, ”socialfall” eller ”luder”?
Jag ska inte förneka att jag själv hyser klassförakt. Jag föraktar inte hederligt folk med lite pengar, men jag föraktar rika smilfinkar som lever på andras arbete – borgarklassen. Klassförakt är naturligt så länge vi lever i ett klassamhälle. Den avgörande frågan är bara vilken sida man står på. Jag tror fortfarande att HumF som helhet står på rätt sida, och därför hoppas jag på en ordentlig ursäkt till alla arbetarklasstudenter och till alla humanister med självaktning som inte vill förknippas med reaktionärt svammel.
EMIL
VÄNSTERNS STUDENTFÖRBUND
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Skadestånd för avstängning från aktivitetsstöd, Fredrik Jönsson skriver SD vill avveckla DO, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Vad är kunskap? del 1 (Bernt Gustavsson), loaderrorready skriver Quiz på Röda Lund!
För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.
vsfstockholm.wordpress.com 
Allvarligt talat!
Vilken värld lever du i? Hur kan du säga att du bara hyser förakt för ‘rika smilfinkar som lever på andras arbete’, men däremot inte för ‘hederliga människor med lite pengar’. Vad har du för aning om huruvida människor som kanske har lite mer än lite pengar är hederliga eller inte? Hur mycket de jobbat arslet av sig för att få de pengarna utan att utnyttja en enda krona av en enda annans själs arbete? Hur kan du dela upp världen i sådana föråldrade dikotomier? Väx upp! Vi lever på 2000-talet.
Tja Maria.
Med borgarklassen menar jag naturligtvis inte ”människor som kanske har lite mer än lite pengar”. Där tillskriver du mig en åsikt jag inte uttalat. Med borgarklassen menar jag den grupp på max 5% av befolkningen som tillsammans äger och kontrollerar produktionsmedlen. Individer i borgarklassen jobbar säkert hårt, men ingen förtjänar enligt mig att äga tiotals miljoner eller miljarder medan andra sliter dag ut och dag in på sitt jobb och knappt får pengarna att räcka till, om de nu alls har turen att ha ett jobb. De ofantliga rikedomar som företagsägare samlar, har arbetarna i företagen jobbar ihop till, och en sådan orättvisa hyser jag förakt för.
Det vore ju underbart om dikotomin borgarklass-arbetarklass inte längre fanns i verkligheten utan var föråldrad. Så är ju tyvärr inte fallet. 1% av Sveriges befolkning äger 40% av pengarna (http://www.dn.se/ekonomi/rikaste-svenskarna-matchar-usas-mest-penningstarka-1.685278). 2006 var medelinkomsten i Danderyd 467.800, i Botkyrka 223.900 (http://www.dn.se/sthlm/de-rika-blir-rikare-och-drar-ifran-de-fattiga-1.642124). Och då har vi inte nämnt den avgrundsdjupa internationella ojämlikheten – misären som arbetare i Afrika, Asien och Latinamerika lever i för Västeuropas rikas skull. Det är den värld jag lever i, jävligt nog. Du lever också i den, och därför anser jag att du borde förhålla dig till dessa orättvisor snarare än blunda för dem.
Ett bra citat tycker jag är:
”Hat och kärlek är sidor av samma mynt. Man kan inte älska människorna utan att hata deras förtryckare. Då blir det bara kristen hycklarkärlek.” – Sven Wernström