Om jakten på plankare och rätten till staden

De senaste veckorna är det något som har skavt lite extra i mig. Det handlar om uttalandena från den moderatstyrda ledningen i Stockholms läns landsting, om det som har kommit att framställas som ett av kollektivtrafikens största problem: fuskåkarna.

Det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons aviserade för tre veckor sedan att biljettkontrollerna i Stockholms kollektivtrafik ska öka, och beskrev det som en av sina ”huvuduppgifter att få ner fuskåkandet”. SL har valt ut sex linjer som ska kontrolleras extra hårt; linjer som enligt de själva är de där det plankas mest. Det rör sig om tunnelbanans röda linjer söderut och blåa linjer norrut, Gnesta- och Nynäspendeln samt två busslinjer i Kista och Huddinge.

Det är inte svårt att skönja ett mönster. De mest plankade linjerna tycks alla som av en slump (eller inte) ligga i mer eller mindre socialt utsatta områden i stadens periferi.

Men ökade kontroller är inte den enda förändringen som Stockholms kollektivtrafikanter har att se fram emot: höjda priser väntar även inom kort.

SL:s ekonomi går tydligen inte så bra. Det kan ses som en delförklaring till prishöjningen, men knappast till de ökade biljettkontrollerna. För medan höjda biljettpriser kan bli en direkt justerad intäkt i bolagets budget, så kan jakten på plankare inte ge samma tydliga resultat. Eftersom resor som inte betalas för inte kan registreras och det inte finns någon konkret vara som försvinner när det plankas, så kan SL omöjligt göra exakta uträkningar på hur många som plankar. Dessutom så finns det inget som säger att alla som plankar är personer som hade nyttjat kollektivtrafiken om de hade varit tvungna att betala för den. I motsats till vad SL hävdar så finns det med andra ord ingen ”förlorad intäkt” i plankningen, utan på sin höjd en hypotetisk sådan. Kostnaden för ökade kontroller är dock ingen hypotetisk kostnad.

Incitamenten för att stävja fuskåkandet kan alltså inte ses som ekonomiska. Så vad är de?

Jag söker svaret i den borgerliga problemformuleringen för varför folk plankar. Den offentliga borgerligheten, men även den jag (tyvärr) har i min närhet, verkar tro att folk plankar för att det är kul. Eller för att de är lata och giriga. De ”vägrar göra rätt för sig”, heter det.

Faktum är att det inte finns något säkert underlag för varför folk plankar (några svar finns på Twitter under #jagplankar). Men det jag finner mest uppseendeväckande – och upprörande – är att de borgerliga tyckarna aldrig verkar överväga ekonomiska incitament för de enskilda plankarna. Att 870 eller 950 kronor i månaden inte är något som alla har möjlighet att lägga på resor, verkar inte rymmas i deras världsbild. Eller gör det det?

Här är vi vid kärnan för vad som upprör mig mest i det här. För till skillnad från de borgerliga debattörer jag diskuterat plankning med, så har jag inte svårt att se att orsakerna till plankningen är just ekonomiska: vissa har helt enkelt inte råd. I ljuset av det blir ökade kontroller inte bara bortkastade resurser, de blir även en (ökad) jakt på och stigmatisering av fattiga. Och kanske är det just även detta som är syftet med ökade kontroller. 

Personligen tycker jag inte att det är roligt att planka, och när jag har haft råd har jag undvikit det. Jag har alltid funnit det väldigt stressigt och ångestframkallande att 1. på olika sätt lyckas ta sig igenom allt mer svårforcerade spärrar och att 2.alltid vara orolig för att det ska kliva på kontrollanter. I dagsläget har jag dock inget val.

Många av Stockholms invånare är beroende av kollektivtrafiken för att kunna leva och försörja sig. Det är väldigt få förunnat att kunna jobba/och eller studera inom ett gångavstånd från sitt bostadsområde, och gissningsvis så bor de personerna inte i de områden som SL har pekat ut som sina ”problemområden”.

Så: vad innebär prishöjningar och ökade kontroller för alla som är beroende av SL:s tjänster? Det innebär förstås att färre har möjlighet att betala för sina resor, vare sig de vill eller inte. Och för oss som, vad borgarna än tror, inte tycker att det är ett roligt spänningsmoment att planka, innebär det ett extra stress- och ångestmoment i vardagen. För fattiga har ju inte redan tillräckligt med sådana. 

VSF Stockholm har, som många av er vet, länge haft en bra relation till och gott samarbete med Planka.nu. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för att den organisationen och dess p-kassa finns, när jakten på och stigmatisering av de som inte betalar i kollektivtrafiken intensifieras. Men ändå kan jag inte låta bli att bli ledsen över att den ska behöva finnas.

Ja, jag är ledsen. Jag är arg. Jag är ledsen och arg för att en så fundamental rättighet som att kunna röra sig i staden en bor i ska hållas gisslan av en borgerlig landstingspolitik, och av politiker som hatar fattiga. Min enda tröst är att jag hatar dem minst lika mycket.

Micaela Kedhammar

Gå med i p-kassan här

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bildinlägg: VSF Stockholm på Blockupy i Frankurt 18 mars

Förra veckan samlades vänsteraktivister från hela Europa i Frankfurt för jättedemonstrationen Blockupy (läs mer här). Allt åt alla organiserade resor ner, och VSF Stockholm deltog med två personer. Jag avgav en kortare repport till DN under dagen. Nedan följer ett axplock av de mobilbilder jag tog där nere.

För lite mer spännande bilder kan jag tipsa om det här Tumblr-inlägget.

Micaela Kedhammar

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Serie: Vill du jobba som gränsvakt i det nationella projektet?

Klicka för större bild

 

 

Referenser

 

Anton Nordén 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Välkomna (tillbaka) till kårpolitiken på Stockholms universitet, Borgerlig opposition!

De gamla högertrollen Borgerlig Opposition (tidigare BSO ’68) har återsamlat sig på Stockholms universitet, och tänker ställa upp i kårvalet till Stockholms universitets studentkårs fullmäktige till våren. På sin facebooksida har de bland annat gått ut med följande uttalande:

Som gammal kårräv vill jag, i solidaritetens tecken, hjälpa till att reda ut ett par saker. 

1. ”Stockholms kårpolitik”. I Stockholm finns en hel uppsjö med lärosäten, och ännu fler studentkårer. Bland dessa är det dock enbart Stockholms universitets studentkår (SUS), den största av tre studentkårer på Stockholms universitet, som har ett kårfullmäktige med kårpartier. Det samarbetsorgan som finns för alla studentkårer i Stockholm, SSCO, organiserar inte kårpartier.

2. ”Vänsterpartiets studentförbund”. Det finns ingen organisation med detta namn. VSF står för Vänsterns studentförbund, och organiserar studenter från olika delar av såväl den parlamentariska som den utomparlamentariska vänstern.

3. ”Stockholms universitet styrs idag av VSF”. I wish! De enda studentorganisationerna som har plats i universitets organisation över huvud taget är dock de som har erhållit studentkårsstatus. Så här styrs Stockholms universitet:

Studentkårerna vid Stockholms universitet har rätt att utse studentrepresentanter till alla beslutande och beredande organ på universitetet. Till universitetsstyrelsen, som alltså styr universitetet, utser Stockholms universitets studentkår två ordinarie (av totalt 15) ledamöter. Studentrepresentanterna i universitetsstyrelsen brukar utgöras av Stockholms universitets studentkårs ordförande och vice ordförande. I universitetets styrelse sitter alltså två personer från kårpartier. Vilka kårpartier kommer de från? S-studenter och Studentpartiet. VSF är alltså, än så länge, ganska långt ifrån att ”styra universitetet”.

4. ”Partipolitiskt fristående alternativ”. Studentpartiet, som nämndes under punkt 3, är en sammanslagning av de tidigare fakultetspartierna, och är alltså partipolitiskt fristående. Utöver dem så är ju VSF organisatoriskt fristående från Vänsterpartiet, och alltså även vi partipolitiskt fristående. De partipolitiskt fristående alternativen finns alltså redan!

Hoppas att ni fann detta hjälpsamt, BO, och välkomna tillbaka till kårpolitiken!

Micaela Kedhammar

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Akademin som herrklubb i ”världens mest jämställda land”.

Idag ska jag låta bilder tala för sig själva. Nedan har ni vad som kallas ”könspyramiden”, och är en framställning av statistiken över könsfördelningen på olika nivåer på Sveriges högskolor och universitet. Den vänstra stapeln utgör män, och den högra kvinnor.

Bild: Angelica Kauntz. Statistik: Universitetskanslersämbetet

Bild: Nanna Johansson 

Micaela Kedhammar

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Finns det plats för studenter i arbetarkampen?

Idag skriver Linda Snecker (V) i Sydsvenskan om studenters villkor i Sverige. Hon tar upp frågor som det låga studiestödet, den dysfunktionella sjukförsäkringen och den stora bristen på studentbostäder. Hon tar även upp hur svårt det är för småbarnsföräldrar att studera, såväl av ekonomiska som av logistiska skäl.

Som gammal aktiv i VSF och Stockholms universitets studentkår, är inget av vad Snecker tar upp i artikeln nyheter för mig. Vad som däremot känns som något nytt, är att Vänsterpartiet lyfter frågor som rör högskolan och/eller studenter. Jag har, under min tid som politiskt aktiv, känt av en viss ovilja från Vänsterpartiet att lyfta sådana frågor. Det gäller förresten inte bara Vänsterpartiet, utan vänstern och arbetarrörelsen i stort. Jag antar att det handlar om en syn på studenter som en ganska homogen grupp med liknande bakgrund och (brist på) problem. Är akademin verkligen ett område inom vilket vänstern ska verka? Är de problem som kan tillskrivas studenter verkligen problem som kan tillskrivas vänstern och arbetarrörelsen?

Ja – akademin såväl som studentpopulationen är relevanta för vänstern. Ur ett brett politiskt perspektiv så är akademin den instans där kunskapen skapas, förvaltas och reproduceras. En så stor maktfaktor i samhället kan inte ignoreras, varför vänstern (och Vänsterpartiet) behöver arbeta mycket mer än vad vi gör idag med vad den den ska användas till – och hur.

Vad som ligger mig närmast om hjärtat är dock frågorna som rör studenter och deras villkor. Studentpopulationen är inte en homogen grupp, väldigt långt därifrån. Jag tänker inte belägga det med statistik, det är inte den typen av inlägg, men studenter finns från alla tänkbara årsgångar och bakgrunder. Poängen jag vill komma till är denna: alla studenter är inte osnutna medelklassungar från välbärgade akademikerhem. Vi är faktiskt, hör och häpna, ganska många i min generation som kommer från arbetarklassfamiljer som idag pluggar på universitet och högskolor. Det faktumet gör, om inte annat, studenters villkor till en fråga som är relevant även för arbetarrörelsen.

Jag kommer ifrån en arbetarklassfamilj, där alla blev väldigt imponerade och stolta över att jag tog mig igenom gymnasiet och tog studenten med ganska bra betyg. Jag är extremt tacksam idag över att jag kämpade mig igenom gymnasiet, men det krävdes en del ångestattacker och depressiva episoder för att få den där högskolebehörigheten. Den ständigt närvarande skräcken för att bli en arbetslös tonåring utan gymnasiexamen fick mig att hålla ut. Jag tog hur som helst studenten 2010. Att bo hemma var av olika anledningar ingen möjlighet, varför jag behövde en stabil inkomst som jag kunde betala hyra med. Jag var väldigt pluggtrött, men såg högskolestudier med studielån som den säkraste inkomstkällan, och började därför på Stockholms universitet direkt efter studenten.

Där har ni bakgrunden. Resultatet efter fyra år på universitetet, varav ett på studentkåren, är detta: 157 högskolepoäng avklarade, 75 påbörjade men icke avklarade (för en kandidatexamen krävs 180), och 204 001 kronor i studieskuld. Ovanpå det så har jag även en depression som jag är sjukskriven för den innevarande terminen. Ni som läst Sneckers artikel i Sydsvenskan idag, vet att sjukpenning är kopplad till studiemedlet, och inte till studierna. Eftersom det gick skitdåligt för mig under min senaste studieperiod, så var jag inte berättigad studiemedel den här terminen, vilket också innebär att jag inte är berättigad sjukpenning.

Mina universitetsstudier har med andra ord inte gått så bra, och det finns förstås väldigt många orsaker till det. Men eftersom jag inte ser människor eller studenter som små unika snöflingor, så vet jag även att vi är många som är i samma situation. Av liknande eller olika anledningar. Därför är jag väldigt glad över dagens debattartikel, och ser den ett avsteg för Vänsterpartiet från ängsligheten över att ses som ett akademikerparti. Studentfrågorna lyfts inte en dag för tidigt, och här är tre konkreta saker jag tycker att såväl Vänsterpartiet som vänstern i bredare bemärkelse borde jobba för:

  1. Bättre stöd till studenter från studieovana hem. Helst i formen av fler lärarledda timmar eller handledningstimmar.
  2. Inför studielön istället för studielån, och höj det till en summa som går att försörja sig på. Att tvingas arbeta extra för att kunna försörja sig under sin studietid slår hårdast mot de som redan har svårt att klara av studierna. Och att skuldsättning slår hårdare mot vissa grupper behöver jag väl knappast nämna.
  3. Förbättra sjukförsäkringen för studenter. Att studenter bränner ut sig för att de inte kan vara sjukskrivna på deltid eller inte har råd att vara sjukskrivna alls gynnar inte någon.

Tack på förhand!

Micaela Kedhammar

 

Vänsterns studentförbund är inte bara till för ideologiskt utbyte och vänsteraktivism. Vi ska även finnas till som forum och andningshål för arbetarklassens barn som inte känner bekväma och/eller välkomna i den akademiska miljön. Vi måste stötta varandra.

 


 

Lästips:

http://sus.su.se/blogg/2013/09/08/vem-har-r%C3%A5d-att-vara-student

En text jag skrev när jag arbetade på Stockholms universitets studentkår, som handlar om studiemedlet och där ni bland annat hittar länkar till den statitisk jag inte ville lägga in i texten.

http://lundagard.se/2014/12/15/forbjuda-tiggeri-en-akademisk-fraga/

Angelica Kauntz, studentaktiv i Lund, skriver i Lundagård om akademins ansvar att stävja rasism och fascism.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Rösta på Vänsterns Studentförbund i kåromvalet på Stockholms universitet

Mellan den 13-17 oktober pågår kåromvalet på Stockholms universitet.
Rösta på oss på http://karvalet.net/sus

kåromvalsaffischer 2014 allmän1
Vi vill i kåren bland annat arbeta för:
– Att motarbeta alla försök att privatisera SU
– Färre reklamytor fler studieplatser
– Fri digitaliserad kurslitteratur
– Att göra universitetet klimatneutralt
– Kvotering av kvinnor till höga akademiska poster
– Att universitetet erbjuder barnpassning vid tentor på kvällar och helger

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized