Om jakten på plankare och rätten till staden

De senaste veckorna är det något som har skavt lite extra i mig. Det handlar om uttalandena från den moderatstyrda ledningen i Stockholms läns landsting, om det som har kommit att framställas som ett av kollektivtrafikens största problem: fuskåkarna.

Det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons aviserade för tre veckor sedan att biljettkontrollerna i Stockholms kollektivtrafik ska öka, och beskrev det som en av sina ”huvuduppgifter att få ner fuskåkandet”. SL har valt ut sex linjer som ska kontrolleras extra hårt; linjer som enligt de själva är de där det plankas mest. Det rör sig om tunnelbanans röda linjer söderut och blåa linjer norrut, Gnesta- och Nynäspendeln samt två busslinjer i Kista och Huddinge.

Det är inte svårt att skönja ett mönster. De mest plankade linjerna tycks alla som av en slump (eller inte) ligga i mer eller mindre socialt utsatta områden i stadens periferi.

Men ökade kontroller är inte den enda förändringen som Stockholms kollektivtrafikanter har att se fram emot: höjda priser väntar även inom kort.

SL:s ekonomi går tydligen inte så bra. Det kan ses som en delförklaring till prishöjningen, men knappast till de ökade biljettkontrollerna. För medan höjda biljettpriser kan bli en direkt justerad intäkt i bolagets budget, så kan jakten på plankare inte ge samma tydliga resultat. Eftersom resor som inte betalas för inte kan registreras och det inte finns någon konkret vara som försvinner när det plankas, så kan SL omöjligt göra exakta uträkningar på hur många som plankar. Dessutom så finns det inget som säger att alla som plankar är personer som hade nyttjat kollektivtrafiken om de hade varit tvungna att betala för den. I motsats till vad SL hävdar så finns det med andra ord ingen ”förlorad intäkt” i plankningen, utan på sin höjd en hypotetisk sådan. Kostnaden för ökade kontroller är dock ingen hypotetisk kostnad.

Incitamenten för att stävja fuskåkandet kan alltså inte ses som ekonomiska. Så vad är de?

Jag söker svaret i den borgerliga problemformuleringen för varför folk plankar. Den offentliga borgerligheten, men även den jag (tyvärr) har i min närhet, verkar tro att folk plankar för att det är kul. Eller för att de är lata och giriga. De ”vägrar göra rätt för sig”, heter det.

Faktum är att det inte finns något säkert underlag för varför folk plankar (några svar finns på Twitter under #jagplankar). Men det jag finner mest uppseendeväckande – och upprörande – är att de borgerliga tyckarna aldrig verkar överväga ekonomiska incitament för de enskilda plankarna. Att 870 eller 950 kronor i månaden inte är något som alla har möjlighet att lägga på resor, verkar inte rymmas i deras världsbild. Eller gör det det?

Här är vi vid kärnan för vad som upprör mig mest i det här. För till skillnad från de borgerliga debattörer jag diskuterat plankning med, så har jag inte svårt att se att orsakerna till plankningen är just ekonomiska: vissa har helt enkelt inte råd. I ljuset av det blir ökade kontroller inte bara bortkastade resurser, de blir även en (ökad) jakt på och stigmatisering av fattiga. Och kanske är det just även detta som är syftet med ökade kontroller. 

Personligen tycker jag inte att det är roligt att planka, och när jag har haft råd har jag undvikit det. Jag har alltid funnit det väldigt stressigt och ångestframkallande att 1. på olika sätt lyckas ta sig igenom allt mer svårforcerade spärrar och att 2.alltid vara orolig för att det ska kliva på kontrollanter. I dagsläget har jag dock inget val.

Många av Stockholms invånare är beroende av kollektivtrafiken för att kunna leva och försörja sig. Det är väldigt få förunnat att kunna jobba/och eller studera inom ett gångavstånd från sitt bostadsområde, och gissningsvis så bor de personerna inte i de områden som SL har pekat ut som sina ”problemområden”.

Så: vad innebär prishöjningar och ökade kontroller för alla som är beroende av SL:s tjänster? Det innebär förstås att färre har möjlighet att betala för sina resor, vare sig de vill eller inte. Och för oss som, vad borgarna än tror, inte tycker att det är ett roligt spänningsmoment att planka, innebär det ett extra stress- och ångestmoment i vardagen. För fattiga har ju inte redan tillräckligt med sådana. 

VSF Stockholm har, som många av er vet, länge haft en bra relation till och gott samarbete med Planka.nu. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för att den organisationen och dess p-kassa finns, när jakten på och stigmatisering av de som inte betalar i kollektivtrafiken intensifieras. Men ändå kan jag inte låta bli att bli ledsen över att den ska behöva finnas.

Ja, jag är ledsen. Jag är arg. Jag är ledsen och arg för att en så fundamental rättighet som att kunna röra sig i staden en bor i ska hållas gisslan av en borgerlig landstingspolitik, och av politiker som hatar fattiga. Min enda tröst är att jag hatar dem minst lika mycket.

Micaela Kedhammar

Gå med i p-kassan här

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s