Finns det plats för studenter i arbetarkampen?

Idag skriver Linda Snecker (V) i Sydsvenskan om studenters villkor i Sverige. Hon tar upp frågor som det låga studiestödet, den dysfunktionella sjukförsäkringen och den stora bristen på studentbostäder. Hon tar även upp hur svårt det är för småbarnsföräldrar att studera, såväl av ekonomiska som av logistiska skäl.

Som gammal aktiv i VSF och Stockholms universitets studentkår, är inget av vad Snecker tar upp i artikeln nyheter för mig. Vad som däremot känns som något nytt, är att Vänsterpartiet lyfter frågor som rör högskolan och/eller studenter. Jag har, under min tid som politiskt aktiv, känt av en viss ovilja från Vänsterpartiet att lyfta sådana frågor. Det gäller förresten inte bara Vänsterpartiet, utan vänstern och arbetarrörelsen i stort. Jag antar att det handlar om en syn på studenter som en ganska homogen grupp med liknande bakgrund och (brist på) problem. Är akademin verkligen ett område inom vilket vänstern ska verka? Är de problem som kan tillskrivas studenter verkligen problem som kan tillskrivas vänstern och arbetarrörelsen?

Ja – akademin såväl som studentpopulationen är relevanta för vänstern. Ur ett brett politiskt perspektiv så är akademin den instans där kunskapen skapas, förvaltas och reproduceras. En så stor maktfaktor i samhället kan inte ignoreras, varför vänstern (och Vänsterpartiet) behöver arbeta mycket mer än vad vi gör idag med vad den den ska användas till – och hur.

Vad som ligger mig närmast om hjärtat är dock frågorna som rör studenter och deras villkor. Studentpopulationen är inte en homogen grupp, väldigt långt därifrån. Jag tänker inte belägga det med statistik, det är inte den typen av inlägg, men studenter finns från alla tänkbara årsgångar och bakgrunder. Poängen jag vill komma till är denna: alla studenter är inte osnutna medelklassungar från välbärgade akademikerhem. Vi är faktiskt, hör och häpna, ganska många i min generation som kommer från arbetarklassfamiljer som idag pluggar på universitet och högskolor. Det faktumet gör, om inte annat, studenters villkor till en fråga som är relevant även för arbetarrörelsen.

Jag kommer ifrån en arbetarklassfamilj, där alla blev väldigt imponerade och stolta över att jag tog mig igenom gymnasiet och tog studenten med ganska bra betyg. Jag är extremt tacksam idag över att jag kämpade mig igenom gymnasiet, men det krävdes en del ångestattacker och depressiva episoder för att få den där högskolebehörigheten. Den ständigt närvarande skräcken för att bli en arbetslös tonåring utan gymnasiexamen fick mig att hålla ut. Jag tog hur som helst studenten 2010. Att bo hemma var av olika anledningar ingen möjlighet, varför jag behövde en stabil inkomst som jag kunde betala hyra med. Jag var väldigt pluggtrött, men såg högskolestudier med studielån som den säkraste inkomstkällan, och började därför på Stockholms universitet direkt efter studenten.

Där har ni bakgrunden. Resultatet efter fyra år på universitetet, varav ett på studentkåren, är detta: 157 högskolepoäng avklarade, 75 påbörjade men icke avklarade (för en kandidatexamen krävs 180), och 204 001 kronor i studieskuld. Ovanpå det så har jag även en depression som jag är sjukskriven för den innevarande terminen. Ni som läst Sneckers artikel i Sydsvenskan idag, vet att sjukpenning är kopplad till studiemedlet, och inte till studierna. Eftersom det gick skitdåligt för mig under min senaste studieperiod, så var jag inte berättigad studiemedel den här terminen, vilket också innebär att jag inte är berättigad sjukpenning.

Mina universitetsstudier har med andra ord inte gått så bra, och det finns förstås väldigt många orsaker till det. Men eftersom jag inte ser människor eller studenter som små unika snöflingor, så vet jag även att vi är många som är i samma situation. Av liknande eller olika anledningar. Därför är jag väldigt glad över dagens debattartikel, och ser den ett avsteg för Vänsterpartiet från ängsligheten över att ses som ett akademikerparti. Studentfrågorna lyfts inte en dag för tidigt, och här är tre konkreta saker jag tycker att såväl Vänsterpartiet som vänstern i bredare bemärkelse borde jobba för:

  1. Bättre stöd till studenter från studieovana hem. Helst i formen av fler lärarledda timmar eller handledningstimmar.
  2. Inför studielön istället för studielån, och höj det till en summa som går att försörja sig på. Att tvingas arbeta extra för att kunna försörja sig under sin studietid slår hårdast mot de som redan har svårt att klara av studierna. Och att skuldsättning slår hårdare mot vissa grupper behöver jag väl knappast nämna.
  3. Förbättra sjukförsäkringen för studenter. Att studenter bränner ut sig för att de inte kan vara sjukskrivna på deltid eller inte har råd att vara sjukskrivna alls gynnar inte någon.

Tack på förhand!

Micaela Kedhammar

 

Vänsterns studentförbund är inte bara till för ideologiskt utbyte och vänsteraktivism. Vi ska även finnas till som forum och andningshål för arbetarklassens barn som inte känner bekväma och/eller välkomna i den akademiska miljön. Vi måste stötta varandra.

 


 

Lästips:

http://sus.su.se/blogg/2013/09/08/vem-har-r%C3%A5d-att-vara-student

En text jag skrev när jag arbetade på Stockholms universitets studentkår, som handlar om studiemedlet och där ni bland annat hittar länkar till den statitisk jag inte ville lägga in i texten.

http://lundagard.se/2014/12/15/forbjuda-tiggeri-en-akademisk-fraga/

Angelica Kauntz, studentaktiv i Lund, skriver i Lundagård om akademins ansvar att stävja rasism och fascism.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s