Ett svartmålat ämne

Antalet sökande till det estetiska programmet är rekordhögt. Ändå berövades estetisk verksamhet sin position som kärnämne i samband med den borgerliga gymnasiereformen 2011. Lärarförbundet förkastade beslutet i en rapport från 2010, men lyckades inte hindra det. Gymnasiereformen begåvade samtidigt matematik och språk extra meritpoäng i det individuella valet. Detta innebär att även om samtliga gymnasieprogram har möjlighet att plugga något estetiskt ämne inom ramen för det individuella valet, lönar det sig mer att istället välja exempelvis tyska eller matte C för den som ska söka vidare till högskola. Det här är ett klart ideologiskt beslut, och ett krig mot det fria uttrycket i allmänhet och mot bildämnet i synnerhet.

I somras attackerade Moderaterna estetprogrammet. Partiets skolpolitiske talesperson Thomas Tobé yttrade en önskan om att minska platserna på utbildningen. Han ville även sålla agnarna från vetet genom att avkräva större konstnärlig begåvning från de sökande. Ja, det är en befogad åsikt. Om man är dum i huvudet. Det är väl än mer rimligt att den som har en mindre utvecklad formkänsla tillåts studera bildämnet? Det finns ingenting som säger att den som är bäst på bild har mer rätt till, mer nytta eller mer glädje av att plugga på estetprogrammet. Och den som är halvdan i dag kan ju briljera i morgon, med rätt pedagogik och rätt möjligheter. Att lägga en sådan vikt vid en eventuell konstnärlig begåvning hos femtonåringar framstår inte heller som särskilt seriöst. Man måste ju få tillfälle att förfina sin teknik och sitt tankesätt genom konstnärlig vägledning. Men framförallt måste man ha rätt till att välja den gymnasieutbildning som motiverar en. Om man nu inte är bäst på att måla solrosor ska man ändå ha möjlighet att tillgodose sig av det estetiska programmets alla övriga fördelar. Högerns valfrihetsdogmatik gäller inte de ungdomar med en konstnärlig ådra eller en hunger efter fria estetiska praktiker. Valfrihet har man bara rätt till så vida man väljer rätt. Och med rätt menas, med den nya läroplanens vokabulär, någonting som uppmuntrar till entrepenörskap och företagande, någonting som gör barnen anställningsbara. Unga med ett konstnärligt eller kulturellt intresse omfattas inte av valfriheten. Deras valfrihet ska stympas. Arbete, profit och BNP – men störst av allt är BNP, som Moderaternas credo lyder.

Tyvärr är det ju svårt att överleva som kulturarbetare i dag, mycket på grund av Alliansens impotenta, rent av kulturfientliga, politik. Inte minst har konstnärslönen avvecklats. Vi har en kulturminister som önskar se en kultursektor primärt sponsrad och därmed villkorad av näringslivet. Det fria inträdet hos statliga muséer, som var en succé med brett folkligt stöd, avskaffades 2007, vilket naturligtvis har lett till kraftigt minskade besökssiffror. Statens kulturråds styrelse hyste med kulturministerns välsignelse den hårt kritiserade högerprofilen Johan Staël von Holstein, som i sin tur senare ersattes av Moderaternas förre presschef Martin Borgs. Och vår utbildningsminister har en statssekreterare som kallade de estetiska ämnena för hobbyämnen.

Historia ersätter den estetiska verksamheten som programgemensamt kärnämne. Historia är ett viktigt ämne,  men detta paradigmskifte är symptomatiskt med rådande politiska stämningar. Just nu sätter nationalistiska strömningar stort fokus på den egna nationalstatens historiska narrativ, och nykonservatismen blomstrar ju. Björklund själv har talat om skolan som tidigare fostrande historiska analfabeter. En stark historietrend råder. I krisande och splittrade tider som dessa är det självklart lockande att ägna sig åt nostalgiskt tillbakablickande. Men det är just i krisande och splittrade tider som progressivt skapande är som viktigast. Det finns vidare en föreställning i skoldebatten i dag som förespråkar en så informationstung undervisning som möjligt. Eleverna ska sondmatas med minneskunskaper i en värld där allt kan googlas, de ska fostras till goda nationalstatsmedborgare i en transnationell tillvaro, och den gällande pedagogiken ska vara katederundervisning medan samhället utanför skolan hellre ställer ökande krav på social kompetens. Istället för att fostra människor till samhällsvarelser, människor som kan se sammanhang och helheter, ska dagens gymnasieskola producera elever med den mekaniska funktionen hos ett lexikon. Som Leif Mathiasson, chefredaktör för Pedagogiska magasinet, skriver: ”Stannar man kvar i detaljerna, i enskildheter och lösryckta fragment (och det kan man bli väldigt duktig på – det är också den typen av minneskunskaper som är lätta att mäta och gradera) så vecklar aldrig den inre förståelsekartan ut sig.” Om historia nu är så angeläget kunde man väl hellre ha filtrerat det genom konsthistoria och förlagt detta ämne i den estetiska verksamheten. Konsthistoria lyckas ju nämligen med någonting så makalöst som att kombinera social-, kultur- och politisk historia med estetisk kompetens. Men den typen av nyanserad kunskap är väl alltför flexibel för högerns betongskola.
Major Björklunds övertro på just mätning och kontroll har tagit sig skrämmande skepnader i den svenska skolpolitiken under senare år. Barn ska betygsättas från mycket tidig ålder. Ogiltig frånvaro ska beröva eleven studiemedel helt utan varning. Och nu ska bildämnet rensas ut från gymnasieprogrammen, eftersom en teckning inte kan bedömas på samma sätt som ett matteprov. Björklunds binära kunskapssyn kväver just nu estetämnen landet över. Lärare kommer att bli arbetslösa. Och hur ska gymnasieelever kunna veta vad de vill och inte vill syssla med i sina framtida liv om de inte får prova på olika saker? Världen är inte lätt att administrera eller att förstå, men nu ska den absolut tillrättaläggas för att bättre stämma överens med det förenklande betygssystemet. Viss kunskap kan kanske inte reduceras till sådana fastlagda skalor.

Det råder ett enormt kunskapsförakt i somliga politiska led. Estetiska och visuella discipliner betraktas som oseriösa nöjen utan meningsfull plats på den moderata arbetslinjen. Skolan gynnar redan av tradition vissa representationssystem på bekostnad av andra. Det viktiga anses vara att kunna räkna och skriva. Ändå lever vi övervägandei en visuell kultur. I dagens samhälle är makten överallt, så integrerad att den kan vara svår att upptäcka, även om den tydligt representeras visuellt. Inte så banalt som hos de gamla egyptiernas värdeperspektiv, men väl med reklamens pornografiska blickar, bilden av kärnfamiljen, varumärkesplacering och förpackningar, klädsel (kostymen = den mest maktfullkomliga outfiten) och så vidare. Att behärska bilden är att behärska makten. För att kunna röra sig som en aktiv och kritisk individ i vårt samhälle krävs en skolning i det visuella. Man måste lära sig att hantera visuella budskap, att tolka bilder. Behärskar man det visuella förfinar man sin roll som mottagare, medborgare, konsument och medmänniska i vår visuella kultur.

Men det finns naturligtvis mycket mer än bara vulgära nyttoaspekter hos de estetiska ämnena. Alla borde ha rätt till att utveckla och pröva sin kreativitet. Körsång, dans och bild är exempel på skapande och inkännande aktiviteter där man har chans att i gemenskap med andra ge uttryck för känsloliv samt bearbeta upplevelser och erfarenheter. Konstnärliga uttryck är ryggraden i varje anständig civilisation. Det är beklagligt att högern nu vill frånta ungas rätt till sitt subjektiva uttryck. Men personligt känsloliv och estetisk kreativitet är förstås ett handikapp när man ska hävda sig i konkurrenssamhället. Som konstvetaren R. Broby-Johansen skrev redan i mitten av 1900-talet: ”Idealtypen i industrisamhället är maskinmänniskan som kan registrera, beräkna, kalkylera och vars mekaniska funktioner inte störs av okontrollerbara och irrationella känslomässiga svängningar. Skolans undervisningsplan avslöjar uppfostrans ändamål: utveckling av intellektet på bekostnad av alla andra förmågor. Barnen får lära sig att minnas gammalt men inte att uppleva nytt, att räkna men inte att dansa.”

Skolan har makt att berika, men även att strömlinjeforma barnen så att de bättre ska passa ett profitstint kapitalistsamhälle, där de så småningom blir en vara på en marknad genom att sälja sin arbetskraft. Det är helt visst så att gymnasieskolan måste reformeras med jämna mellanrum. Skolan behöver ständigt omformulera sig för att kunna upprätthålla en position som ett integrerat och levande element i den stora samhällskroppen. Den måste förhålla sig kritisk till sin egen uppgift och samhälleliga position. Skolan måste analysera vad för sorts människor och därigenom tillvaro den vill vara med om att skapa. Men Alliansens Gy11 är en fullständig katastrof. Nu ligger bildämnet och förblöder likt Marat i sitt badkar, och estetiskt intresserade elever får leva lite på nåder. Jag kan ta gift på att gymnasieungdomars skoltrötthet kommer att öka markant som en direkt följd av den allt mer teoritunga undervisningen. Det är en invalidiserande skola som formges inför våra ögon. Den här ensidiga kunskapssynen kommer inte kunna förse framtiden med de breda, skiftande och dynamiska begåvningar som den behöver.

Ludvig Fahlvik

Annonser

1 kommentar

Filed under Debatt

One response to “Ett svartmålat ämne

  1. Bo Grahn

    Estetiska ämnen kan man utbilda sig till på fritiden och till egen bekostnad.
    Hela kultursektorn borde privatiseras så att man får dra in sina egna pengar.
    Enda undantaget är kultur riktat till barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s