Vänsterns Studentförbund i Bryssel

Förra veckan var Vänsterns Studentförbund, med representanter från olika lokalföreningar i landet, i Bryssel. Här kommer en rapport från VSF Stockholms Ludvig. 

Det var en tidig söndagsmorgon och Vänsterns Studentförbund åkte till Bryssel. Med pirr i magen och sömngrus i ögat sammanstrålade vi på Arlanda med siktet inställt på Europeiska Unionens hjärta: parlamentet i Bryssel. SAS-planet tog oss säkert och stabilt till denna stad präglad av federalism och kissande små pojkar. Återstoden av söndagen ägnades huvudsakligen åt stadsvandring. Vi var inte mycket till människor, det tar som bekant på nerverna att resa, men den vackra sidan av Bryssel gjorde intryck. Det är en spretig stad. Jugend blandad med gotik och postmoderna byggnader i glas och stål, fattigt blandat med rikt, franskt blandat med flamländskt. Det är även en svårorienterad stad. Utan en karta i sin tass var man dömd att mållöst vandra i en smärre evighet. Skolfranskan kom åtminstone till sin rätt för många av oss under dessa dagar.

Under måndagen levde vi under ett pressat schema. Vi infann oss i parlamentet klockan nio på morgonen för att ledsagas upp till Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk Grön vänsters (GUE/NGL) korridorer i denna enorma koloss till byggnad. Väggarna var pyntade med hoppingivande affischer av Lenin och allmänna vänstersymboler. Ett fredat utrymme i en annars så högerdominerad institution. Väl där inledde vi dagen med det svenska Vänsterpartiets enda ledamot i Europaparlamentet, Mikael Gustafsson. Han välkomnade oss hjärtligt och förklarade vad det innebar att sitta för ett EU-kritiskt parti i Europaparlamentet. Gustafsson lovade att återkomma senare under dagen, och efter hans inledande ord anlände Panayota Maniou till det mötesrum i vilket vi befann oss. Maniou är assistent till Nikolaos Chountis i grekiska Syriza (Radikala vänstern) och höll en ödmjuk och inspirerande presentation av vänsterns situation i det krisande Grekland. Nöden har ingen moral, och desperationen har drivit många greker till det fascistiska partiet Gyllene gryning. Maniou förklarade hur Syriza förhöll sig till den grekiska tragedin och hur de försökte avväpna nynazistiska krafters inflytande genom konkreta, praktiska lösningar.

Efter Maniou tog Brian McCarty från det socialistiska Sinn Féin vid. McCarty är i sin tur assistent till Martina Anderson, ledamot i Europaparlamentet. Han berättade om sitt partis färgrika historia och förklarade även hur Sinn Féin kunde arbeta inom EU:s ramverk.

Charlotte Balavoine från det franska kommunistpartiet avlöste McCarty. Hon förklarade sitt partis möjligheter och utmaningar inom EU:s gigantiska kropp.

Henrik Bang, tillhörande det danska vänsterpartiet Enhedslisten och assistent till parlamentsledamoten Søren Søndergaard, avslutade vänsterkavalkaden med ett riktigt brandtal. Och lite sossebashing. Socialdemokraterna, slog han bestämt fast, har inte varit socialdemokrater sedan 1980-talet. Det var en besk men verklighetsförankrad karamell för en vänster som ändå borde ”knyta syskonbanden”. Den EU-cynisism som präglat dagen fick en nyanserad profil då Bang framhävde EU som en potentiell plattform, med möjlighet att sprida vänsterpolitik. Hellre än ett statiskt högernäste i den promiskuösa kapitalismens tjänst. Det är en inspirerande tanke. Kanske behöver inte EU vara det okontrollerbara Frankensteins monster som vänstern gärna avfärdar det som?

Mikael Gustafsson slöt cirkeln med ett artigt farväl klockan sex på kvällen, och trötta VSF:are begav sig ut i den belgiska kvällen för att få i sig en bit mat. Vädret skilde sig inte nämnvärt från det svenska. Hade man förväntat sig vår, hade man förväntat sig fel. Det var lika mycket höst i Bryssel som i Stockholm. I parlamentets skugga var det många som frös än mer.

Den belgiska matkulturen består huvudsakligen av våfflor och pommes frites med majonäs, men under vårt besök hann många av oss med att äta både i de afrikanska kvarteren samt få i sig diverse exotiska ölsorter. En naturlig önskan var att besöka Marx gamla stamkrog, men den har enligt hörsägen kommit att bli en Guide Michelinrestaurant och hursomhelst var priserna inte särskilt studentvänliga.

Under tisdagen fick vi en guidad tur i parlamentet av en förment apolitisk besöksvärdinna. Mottagandet var professionellt och alla VSF:are blev fotograferade på den traditionella platsen framför alla medlemsländers nationalflaggor. Vi fick en bildande presentation av EU och EU:s alla lemmar, och om man nu betraktar EU som en fiende är det i alla fall av yttersta vikt att man känner sin fiende. Politisk vrede hettade upp den allt för korta presentationen, men det är rimligt att förmoda att de flesta ändå lämnade Bryssel med ökad insikt och kunskap. Som sig bör gjorde vi en dramatisk sorti, då generalstrejk slog till i Belgien liksom i stora delar av Europa generellt samma dag som vi reste hem. Det var med bitterljuva förhoppningar som VSF lade Bryssel bakom sig. Förhoppningar om ett annat EU. Förhoppningar om en starkare europeisk vänster. Förhoppningar om stärkta politiska positioner för Europas arbetare.

Ludvig Fahlvik

Video: Marco

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Vänsterns Studentförbund i Bryssel

  1. Bo

    Att ni inte åkte till Pyongyang eller Havana.
    Då hade ni kunnat köpa tax-free också.
    Och träffa era ideologiska vänner.

  2. kedhammar

    Preach, Bo! Låter som en dröm. Tyvärr så är det, som så ofta annars, en finansieringsfråga. Kram.

  3. Linkan

    Åh, vilken bra idé Bo! Vi åker till Havanna nästa resa! Tänk, inga borgare! Längtar tillbaka…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s