En kritik av liberalismen

Liberalismen har en lingvistisk fördel. Själva ordet förmedlar frihet och tycks dennotera en ideologi förlöst från förtryck, orättvisa och ojämlikhet. Vi är alla fria att välja! Handlingsutrymmet är förutsättningslöst. I dessa valfrihetstider framställs inte minst välfärden som en buffé, värmd, klar och anpassad för kreti och pleti.

En av liberalismens heligaste kor är den fria marknaden. Den demokratiska politiken ska utestängas från samhällets ekonomiska liv. Den ekonomiska liberala idén om en marknad fri att sköta sig själv, sporrad av otyglad konkurrens, skonad från statlig styrning och inblandning, borde emellertid ha misstroendeförklarats efter den finanskris som nyligen satte den västliga ekonomin ur spel. I dag består den västerländska verkligheten av fallerande banker vilka räddats av staten för vansinniga belopp, och av företag som har beviljats miljardlån för att inte fullkomligen haverera. Den stat som alltjämt får klä skott i liberalismens retorik visade sig bli den liberala marknadsideologins enda räddning. Och även om staten är liberalernas favoritpiñata, verkar de vara blinda för hur marknaden kan verka förtryckande. Medan staten är direkt kopplad till våra demokratiska processer och folkstyret, är det annorlunda för marknadens privata aktörer. Om insyn, saklighet och demokrati är ledord för våra myndigheter är lönsamhet marknadens mantra. Det är ofrånkomligt. Lönsamhet är inte per automatik en destruktiv drivkraft, men det krävs tjocka lager av ideologiska skygglappar för att inte se hur den under senare tid har våldfört sig på både individer och välfärd.

Det är även intressant att det är påstådda liberaler, med sitt förmenta stöd för individens frihet från den stora stygga staten, som på senare tid har lagstiftat om ökad övervakning och hårdare förbud. Björklund och Sarkozy tog åtminstone ideologiskt varandra i hand och drällde runt på burkaförbudets vallmofält, influerade av de blodröda blommornas högerextrema ångor. Foucaults självdisciplinerade individ tycks bli verklighet i en liberal värld där befolkningen ska massdisciplineras genom övervakning och förmynderi. Dagens liberaler har gett upp att lösa någon som helst konflikt med andra medel  än förbud, kontroll och tvång. Både Naomi Klein och Slavoj Zizek har visat hur etablerandet och upprätthållandet av en liberal stat är förborgat med våldsutövning. Dels har vi liberalismens förankring i kolonialismen. Mill ville se demokratiska reformer i Storbritannien, men inte, som han skriver i Om Friheten, i ”sådana efterblivna samhällen där folket i sin helhet kan betraktas som omyndigt” eftersom ”despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer”. Men Zizek talar också om hur en stor ekonomisk katastrof, där aktieägare förlorar allt de äger, där arbetstagare förlorar sina jobb, och så vidare, är att betrakta som en sorts ”politisk tsunami”. Han kallar detta för objektivt våld, våld som inte ser ut att komma från någon direkt utövare. Ingen anses vara ansvarig för dessa katastrofer. Men de inträffar. Och dess form och existens beror på den typen av samhälle som vi har skapat. Vårt samhälle har vissa starka element av tvingande våld. Detta strukturella, institutionaliserade våld är osynligt och betraktas inte som våld, utan snarare som en förutsättning för människans existens. Ägandeförhållandena i vårt liberala samhälle, till exempel, har nått legitimitet och betraktas inte som ett våldsamt tillstånd. Trots att det i och för sig är ett påtvingat sådant. Dessutom, belyser Zizek, är subjektivt våld en produkt av objektivt våld. Social instabilitet, i sin tur förorsakad av en värld där vissa har mer och andra har mindre, föder kriminalitet. Studier visar att personer från lägre samhällsklasser har lättare att hamna i brottslighet. Vi har en destruktiv och våldsladdad mansroll, vilken föder frustration och våldsbenägenhet. Pariskravallerna 2005 var utslag av det franska samhällets integrations- och klassproblematik, och handlade inte om (som Sarkozy hävdade) att något ”slödder skulle rensas bort från gatorna”. Ett nätverk av sociala strukturer påverkar våra val och chanser i mer eller mindre utsträckning. Det är inte fråga om att urskuldra dem som begår subjektiva våldsbrott. Det är fråga om att hålla en mer intellektuellt giltig analys än den liberala, som gärna enbart betraktar individen som personligt ansvarig för sina handlingar. Det finns en diskrepans mellan denna hållning, och Zizeks poäng om kapitalismens återkommande tsunamis. Men det handlar egentligen om samma oförmåga att tänka i strukturer. De ekonomiska kriserna anses vara apolitiska – sådana hör världsordningen till. Precis som de politiska strukturer som  hämmar människan – hennes kön, hudfärg, sexualitet, klass, religionstillhörighet, handikapp – försvinner när uteslutande individen som sådan är att belasta för sina gärningar.

Liberalismen har historiskt sett kalvat obehagliga sociala konsekvenser. Frankrike, liberalismens stamort på jorden, förnekade under det tidiga 1900-talet av princip det homosexuella samhällets försök till att formulera och hävda sig som grupp, eftersom den liberala  universalismen enbart erkände individer och inte minoritetsgrupper. I en västerländsk liberal demokrati där mannen blev norm och där mannen är den som har stiftat lagarna, faller även kvinnan mellan stolarna. Redan liberté, égalité, fraternité hyser ju ett könspartiskt förkunnande. Den påstådda demokratin som ska ha följt den franska revolutionen är dock en sanning med en modifikation, eftersom, med konstvetaren Griselda Pollocks ord, ”[d]en överlägsna ideologiska figuren är människan/mannen vilket omedelbart avslöjar den partiella karaktären i [de borgerliga gruppernas] demokrati och universalism”. För att infattas av de rättigheter som det moderna medborgarskapet garanterar, omvandlas idealiskt sett individen till en person utan etnicitet, kön, genus, klass och sexuell tillhörighet. Individens alla egenheter och eventuella sociala handikapp elimineras. Åtminstone i teorin. Ty utgångspunkten är mannen, och mannens position. En borgerligt liberal samhällsorganisation verkar med andra ord vara förborgad med patriarkala strukturer.

I det liberala samhället är det inte tillåtet att ha för starka värderingar, eftersom alltför kraftig övertygelse betraktas som ett steg mot totalitarism. Alla ska få göra som de vill. Här har vi liberalismens passivisering. Alla ska få välja själva, och ingen ska få tvinga någon annan till någonting som helst. För det första bortser denna hållning från de makt- och normstrukturer som finns förborgat i människans sociala sfär. Vi tvingas hela tiden till saker. Men det är inte individen som är svag, det är strukturerna som är starka. Vi lever i ett samhälle där vithet är normativt, vi lever i ett köttnormativt samhälle, ett heteronormativt samhälle, ett andronormativt samhälle, och så vidare. Det som avviker från normen disciplineras. För det andra är det en fullständigt ansvarslös hållning. Ett samhälle där alla får välja själva, utan att behöva ta hänsyn till det kollektivas väl och ve i någon större utsträckning, förlorar konsekvensanalysen. Ta exemplet aktiv dödshjälp. Är det rimligt att införa aktiv dödshjälp och därmed ändra omfattande lagstiftning för de fåtal som faktiskt inte kan ta sitt eget liv? Vilka potentiella följder kan en statligt sanktionerad aktiv dödshjälp få? En allmänt respektlösare förhållning till mänskligt liv? Människor som är inkapabla att tänka i strukturer stannar hos den individuella människans val, och befattar sig inte med de ringar på vattenytan som detta val ger upphov till. Dessutom är retoriken om individuell valfrihet konserverande. En sådan ideologi, som snart sagt som missförtroendeförklarar det kollektiva ansvaret, har aldrig drivit samhället framåt. När människor organiserar sig uppnås förändring. Även om det individuella ställningstagandet är viktigt och betydelsefullt är det svårt att uppbåda större förändring ensam. Kan man tvivla på det efter den arabiska våren? Kan man tvivla på det efter att man har bläddrat i kapitlen om arbetarrörelsen i historieböckerna? Kan man tvivla på det när till och med den förfärliga och ultrakonservativa amerikanska högern i form av teapartyrörelsen begripit detta?

Om alla är sin egen lyckas smed, blir även olyckan ens individuella verk. I valfrihetens tidsålder blir varje enkrona en röstsedel, och det är individen som får bära hundhuvudet om hon upplever sig sviken av samhällstjänsterna – det var ju hon som valde fel. Läs på nästa gång du måste till vårdcentralen! Tid är pengar hävdas det ibland i ett nyliberalt tonfall, och i dag då tid sannerligen är en dyrköpt vara förväntas man spendera massor av den på kritisk granskning av basala medborgerliga rättigheter. Är det naivt att förvänta sig kompetens och likvärdig behandling på samtliga av landets välfärdsinstitutioner? Valfriheten förutsätter en alert och kritisk individ, en individ med en stabil kunskapsarsenal och god överblick över utbud . Valfrihetens individ existerar inte. Och valfrihet existerar enbart i marginell mening. Val är alltid betingade av förutsättningar som klass, geografi, köpkraft och kulturellt kapital. Konsumenten rör sig inte i ett politiskt vakuum, befriad från maktrelaterade relationer som prestige, smak och genus. Valfriheten är alltid begränsad, och urvalet har alltid gjorts av någon annan. Eller, som Nina Björk lakoniskt uttrycker det, ”[d]en fria konsumenten är en liberal villfarelse”.

Ludvig Fahlvik

Annonser

3 kommentarer

Filed under Debatt

3 responses to “En kritik av liberalismen

  1. Linkan Linkansson

    Bra skrivet!
    Friheten existerar inte i ett vakuum, utan måste ses relativt. Därför är det bra att alltid ställa frågan: Frihet för vem?

  2. Morlin

    bra skrivit!!
    här följer en snabb översättning av en jättebra frihetsdefinition av det österrikiska bandet ”Schmetterlinge” i deras pop-oratorium ”Proletärspassionen” från 1977:

    – Titta omkring och kolla vem som har så många möjligheter som möjligt, och du vet vems frihet det är. Har arbetaren så många möjligheter som möjligt, så är det arbetarens frihet. Har kapitalet så många möjligheter som möjligt, så är det kapitalistens frihet.

    (original: Schau um dich, wer möglichst viele Möglichkeiten hat,
    und du weißt, wessen Freiheit das ist. Hat der Arbeiter möglichst viele Möglichkeiten, ist es die Freiheit des Arbeiters. Hat das Kapital möglichst viele Möglichkeiten, ist es die Freiheit des Kapitalisten.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s