Splittringen som förstör för vänsterrörelsen

Som kvällslektyr fick jag mig till livs en ganska märklig historia. Vänsterpartisterna Hanna Gunnarsson och Daniel Stolt, båda från Lund, skriver i den borgerliga skräpblaskan Sydsvenskan ett inlägg om att våld är dåligt, och att den autonoma vänstern därför skadar arbetarrörelsen. Det ganska långa hoppet från den första, självklara tesen till den andra, högervridna underbygger de med – ingenting.

Eller, okej.

Under den senaste tiden har så kallade autonoma grupper i Lund och Malmö använt sig av våldsamma metoder i sina aktioner.

Men ärligt talat, en så svävande referens tycker jag i det här sammanhanget är detsamma som en icke-referens. Vad menar man med våld? Våld i vilket sammanhang? Att någon pajat en ruta? Att socialister och fascister rök ihop på gatan? Att någon gjorde motstånd mot polisens övervåld?

Jag spelar inte dum för att provocera. Jag vet en rad händelser i Malmö och Lund det gångna året, som man kan tänkas syfta på. Men här duger det inte att inte förklara vilken/vilka händelser man syftar på. För det blir väldigt olika diskussioner beroende på om det är Romano Trajo, Smultronstället, Ockupationsfestivalen, Stoppa Matchen, saboterandet av nazistisk 1 maj-mobilisering, Rosengårdskravallerna i december, eller Reclaim Rosengård i augusti – som man syftar på. Jag vet händelser bland dessa, som kan gå under beteckningen våld, som jag håller med om var dåliga. Samtidigt ger jag mitt fulla stöd till andra händelser som skett i anslutning till de ovan nämnda aktionerna.

Men trots allt är jag kanske lite dum ändå. Eller snarare godtrogen, då jag utgår från att vi som revolutionära socialister ska ha en diskussion om olika metoder i klasskampen. Om taktiska överväganden utifrån konkreta situationer, verkliga problem som vi har framför oss. Det kanske är fel av mig att anta det. Kanske är artikelförfattarna ute efter en etisk-filosofisk diskussion om våld som allmänt fenomen/abstrakt begrepp. I så fall är diskussionen inte så svår, och egentligen inte så intressant. I den bästa av världar finns naturligtvis inget våld. Och naturligtvis bör vi rent allmänt se våld som något ont och negativt.

I så fall förstår jag dock inte vad diskussionen gör på en politisk debattsida, i namn av en politisk organisation. För politik handlar ju om verkligheten, och i verkligheten finns våld. En politisk linje, som ju alltid måste vara en plan för handling, måste alltså förhålla sig till verklighetens våld på ett konkret sätt. Vi socialister vill bekämpa arbetsköpares, polis och fascisters våld. Vi vet att våra motståndare i klasskampen – företrädare för kapitalisterna och den borgerliga staten – aldrig kommer dra sig för att gå från det lågintensiva våld som dagligen riktas mot oss på arbetsplatser, till öppen repression när vi försöker jämna ut makten. Vad ska vi då göra? V-tecknet och säga ”peace bro” i alla lägen? Tja, det vore ju inte fel om det fungerade, men erfarenheten visar ju tyvärr på motsatsen. När Hanna och Daniel säger att…

Vi menar att våld som politisk metod endast kan vara acceptabelt för dem som lever under ockupation eller diktatur.

… undrar jag alltså vad vi ska ta oss till med arbetsköpare, polis och fascister som utövar våld fastän vi inte lever under dessa villkor.  Vända andra kinden till? Nja. I första meningen i VSF:s principprogram står:

Vänsterns studentförbund, VSF, är ett revolutionärt socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt förbund.

Vi kan säkert ha en separat diskussion om vad exakt ”revolutionär” innebär, men inte är det pacifism i alla fall.

Hanna Gunnarsson och Daniel Stolt är i själva verket de som gör vänstern en björntjänst när de springer borgarnas ärenden och skapar splittring inom vänstern, till synes för att vinna borgarnas erkännande. Jag hoppas att detta intryck är fel, men ärligt talat är det detta intryck jag får. Föga överraskande är till exempel den enda blogg som kommenterat (och berömt!) artikeln en moderats. Högern har länge försökt terrorstämpla allt till vänster om Vänsterpartiet – det ligger i det politiska spelets natur – och jag förstår att pressen är extra hård på V-parlamentariker att ”ta avstånd” från ”våldsvänstern”. Vulgära borgare i deras omgivning försöker dagligen hamra in detta budskap i dem. Men sanna representanter för arbetarklassen måste se igenom detta och behålla kontakten med den rörelse, för vilken man bara är en representant, budbärare. Jag tror på en enad arbetarrörelse så långt det är möjligt, och att vägen till socialism tyvärr inte kommer vara någon dans på rosor.

/Emil

Annonser

5 kommentarer

Filed under Artiklar, Debatt inom vänstern

5 responses to “Splittringen som förstör för vänsterrörelsen

  1. Edvin

    Mycket bra Emil!

  2. Niklas

    ” Under den senaste tiden har s… Lire la suiteå kallade autonoma grupper i Lund och Malmö använt sig av våldsamma metoder i sina aktioner.

    Men ärligt talat, en så svävande referens tycker jag i det här sammanhanget är detsamma som en icke-referens. Vad menar man med våld? Våld i vilket sammanhang? Att någon pajat en ruta? Att socialister och fascister rök ihop på gatan? Att någon gjorde motstånd mot polisens övervåld?”

    Vänsteraktivister som bor på Smålands nation, o som kastade ölburkestora stenar mot polisen från femte/sjätte våningen 😛 Var i samband med någon ockupationsdemonstration.

  3. Pingback: Godbitar i arkivet. «

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s