Vår rätt till vår stad kommer alltid stå emot batongslag.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg deltog några VSFare i festerna, demonstrationerna och ockupationerna i Lund 16-17/5. Det var jäkligt kul och intressant. Demonstrationerna gick bra. Vi ockuperade två hus. Vi höll oss till vår icke-våldslinje, medan polisen slogs, pepparsprejade och tappade kontrollen över situationen. Det fanns en glad kampanda och en fin solidaritet i demonstrationerna. Vi besökare från Stockholm kan bara glädjas över att ha fått vara en liten del av en rörelse som skånekamraterna jobbat hårt och skickligt med, och vars utveckling blir intressant att följa.
bild1
På förmiddagen snackade vi ihop oss lite om taktik och mål med demonstrationen. Målet var dels att genomföra en traditionell demonstration, dels att ockupera tre hus. Många deltagare hade inte för avsikt att ta sig in i husen, utan bara gå med och manifestera. Metoden var konfrontativt icke-våld, det vill säga att vi gick, sprang, tryckte oss runt, förbi, och ev. igenom poliskedjor, men inte slogs eller kastade saker.

Klockan två samlades vi på Stortorget i Lund. Vädret var tvärtemot föregående dag, då det varit sommarvarmt, riktigt trist och mulet. Det låg också en viss spänning i luften inför själva aktionerna, så någon direkt röjstämning infann sig inte. Men många strömmade till och det var gott om sköna upptåg som diverse utklädnader, livemusik, schysst mat, blandat och trevligt folk samt bus med civilpoliser som ibland har humor, ofta saknar det.
bild2
Kring 16.30 drog demonstrationen igång. För att lyckas med ockupationerna hade planerna ändrats i sista stund, och de aktiva, ockupationsvilliga delarna av tåget strömmade mot ett par hus redan efter ca 500 m. Speciellt på ena fronten var vi nära att lyckas ta oss in i det tomma huset, men polisen sparade inte på batongslagen mot folk som försökte ta sig framåt utan att slå tillbaka, hundar bet folk som sprang längst fram och ridande poliser gjorde rusningar rakt mot tåget för att stanna några meter ifrån. Demonstrationen stängdes in på ett torg och ett par försök till utbrytningar bemöttes med batonger och pepparsprej. Det hela gick ganska mycket i stå, och efter ett par timmar bestämdes att vi skulle tåga tillbaka till Smålands nation.

Efter att ha vilat och ätit lite på och kring Smålands drog demonstrationståget iväg igen, denna gång bort till Polishuset. Där hölls en rätt skön gatufest till stöd för våra fem gripna kamrater, som satt inne inlåsta i Polishuset.
bild3
När jag vaknade på söndagen kändes det som utgången av ockupationsfestivalen blivit rätt beige och avslagen. Men vi nåddes snart av nyheten att en grupp aktivister under natten ockuperat två hus strax söder om innerstaden. Demonstrationen ställde upp och stämningen steg. Medan vi tågade mot de ockuperade husen försökte polisen hela tiden hålla demonstrationen omringad av tolv piketbussar, gående poliser, ridande poliser och en helikopter. Det hela kändes både löjligt, svinigt och klargörande. Dimman från det inställsamma skitsnacket om samförstånd, den dimman skingras när systemet utmanas fysiskt. Människor saknar bostäder medan hus står tomma. Självklart har dessa människor redan betalat, som arbetande/studerande/ arbetssökande medborgare, och rätten till tak över huvudet med tillhörande dräglig standard borde vara det mest självklara av självklarheter. Men i kapitalismen är mänskliga behov inte det som utgör självklarheter. Mänskliga behov är något som får rätta sig efter marknadens behov, efter den kapitalägande elitens behov. Staten, i kapitalismanhängares händer, garanterar detta människofientliga system med all önskvärd tydlighet och bestämdhet. Därför trakasserade 200 aggressiva och beväpnade poliser oss hela vägen fram till våra hus.

Men genom att dela upp oss och myllra fram i mindre enheter nådde vi så klart ändå de ockuperade husen. Mycket folk strömmade till, även lundabor som inte deltagit i demonstrationen. Ett fåtal MUF-anhängare dök upp och hävde ur sig diverse provokationer om att polisen skulle ta och spöa upp packet, men packet jagade ganska snabbt iväg dem. Polisen gjorde sig beredd på att kasta ut det hundratal ockupanter som fanns i husen, men nu kändes det ändå som en seger, och mycket bättre än på morgonen. Aktivister på husens tak sjöng slagord tillsammans med aktivister utanför husen, och polisen verkade stressad och generad.

Husen tömdes, såvitt jag hört på ett ganska våldsamt sätt, av polisen. Men eftersom ingen skadades allvarligt var detta ändå en delseger i kampen för vettiga bostäder, rum bortom kapitalets kontroll och makten över våra egna liv. Vi var många, vi hade kul, vi behöll lugnet och hjälptes åt, och vi tog fan ett par hus också. Staden tillhör dem som bor i den och vi fortsätter agera utifrån den vetskapen, i Skåne, i Stockholm och i övriga delar av landet.

När jag det senaste året återvänt till Stockholm från platser som Lund, Norrbotten och Berlin har jag slagits av hur atmosfären här i Stockholm präglas mycket mer av stress och orolig självmedvetenhet än gemytligt lugn. Det är som sagt en känsla, och den är inte helt lätt att leda över i tanke och någon sorts analys. Att känslan orsakas av annat beteende och annan mentalitet här i Stockholm, det inser jag, och jag tror att denna skillnad kan förklaras mycket av stadens uppbyggnad jämfört med andra städer. Framförallt är Stockholm naturligtvis större än t.ex. Lund, och det gör ofrånkomligen att man känner sig liten och styrd desto mer, oavsett hur bra man planerar staden. Men det är knappast bara det. Stockholm är väldigt geografiskt uppsplittrat, med långa avstånd mellan olika platser, med förorter som isolerade öar i hav av grönområden. Hur har denna mekaniska stadsplanering uppkommit? Jag anar kapitalets kalla logik. Stockholm är också mer dominerat och präglat av den ekonomiska eliten än andra delar av landet. Här räknas produktivitet och försäljningstal. Allt är varor på ett tydligare och hårdare sätt än i mindre städer. Människor känner desto mer av det obehagliga trycket som ligger över allas bröst – att även vi människor är varor. Varor på arbetsmarknaden, i skolan, varor i all reklam osv. Kristina Axén Olin ville göra Stockholm till ”The capital of Scandinavia” och locka hit den internationella bourgoisien. Det var innan hon brände ut sig två gånger om på grund av den syn på människan och livet, som ett sant kapitalism-fan bär på. Nå, jag tycker Alarm Stockholms slogan ”Das Kapital of Scandinavia” passar bättre.

Men i Lund har folket och vänstern ett skönt självförtroende och de agerar i större usträckning som subjekt istället för objekt, än fallet är i huvudstaden. Vi kommer ta efter det och ta makten över våra liv och hela jävla stan här med.

Film demonstration lördag: klicka här.
Film polisens stormning av ockuperade husen, söndag: klicka här.
Bilder från lördagen och söndagen: klicka här.
/Emil
Annonser

2 kommentarer

Filed under Artiklar

2 responses to “Vår rätt till vår stad kommer alltid stå emot batongslag.

  1. Pingback: Mental miljöförstöring « Cappuccinosocialisten

  2. Jättebra skrivet. Tack för intressant rapport! Konfrontativt icke-våld. Fantastiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s