Passionen i reaktionen.

Igår handlade jag som vanligt mat på ICA i Sickla köpkvarter. Stället är en gigantisk shoppinggalleria, fyra stora hus med de stora kedjornas affärer. Jag gick hem bland skyltar och reklam.

Jag stannade och satte upp ett klistermärke med en socialistisk paroll på ett stuprör. Samtidigt märkte jag att en svart stadsjeep stannade 20-30 meter bakom mig varpå en man steg ur och tittade mot mig. Gick vidare och satte upp ett till. På det första hade det stått ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. På det andra stod ”Hela kungariket ska vi ta”. När jag fortsatte hörde jag snabba steg bakom mig. En andfådd, skrikig röst:

Stadsjeepsgubben: Tycker du det är snyggt det du sätter upp?

Jag: Ja det tycker jag.

Stadsjeepsgubben: Jaså det tycker du! Så då kan jag komma och sätta upp några på ditt jävla fönster?

Jag: Nja, jag sätter inte upp på någons privata bostad. Stadsjeepsgubben: Klart du gör! Klart det är nån som äger allt det här!

Jag: Jag sätter upp i det offentliga rummet. Det är ju redan fullt av reklam överallt man måste se på.

Stadsjeepsgubben: Ha! Det finns inget jävla offentligt rum, det är nån som äger det här!

Jag: Det är väl skattebetalarna som äger till exempel lyktstolparna.

Stadsjeepsgubben: DU har väl för fan inte betalat någon skatt!

Jag: Jo det har jag.

Stadsjeepsgubben: Du får för fan betala som alla andra om du ska sätta upp något [han menade väl: köpa reklamplats].

Jag: Det är det som är problemet, alla har inte råd.

Så gick snacket ett tag. Gubben var kring 40, lite längre och kraftigare än jag, med uppspärrade ögon och hastig andning. Förbannad. Han sa något om ”hederlig jävla debatt” och menade typ att jag borde skriva en insändare. Jag svarade att det är ett problem att media är så borgerligt ägd, och det är svårt att synas om man tycker annorlunda. Då började han lacka ur desto mer.

Stadsjeepsgubben: Ska jag ringa snuten eller?

Jag: Det kan du göra om du vill.

Stadsjeepsgubben: Eller ska jag skalla dig?

Jag: Nej det vill jag helst inte att du gör. Gubben började gå närmare mig – vi hade gått över en öde parkeringsplats under hela samtalet – och spände ut bröstet. Själv hade jag en tung matkasse i vardera handen. Hade jag kaxat nu är jag rätt säker på att han hade hoppat på mig.

Stadsjeepsgubben: Ska du sätta upp några fler klisterlappar?

Jag: Nä, jag tänkte gå hem.

Stadsjeepsgubben: För ser jag dig sätta upp en enda till så sänker jag dig direkt!

Jag: Okej.

Stadsjeepsgubben: Fattar du? Jag sänker dig! Blir så jävla trött på kommunistslynglar som tror att dom är nåt!

Jag: Jag förstår. Stannade och såg honom i ögonen och försökte se lugnande likgiltig ut.

Han stampade och spottade lite, hotade några gånger till och drog. Nå, förutom att det det hela var både lite lustigt och obehagligt, så tycker jag också det var intressant. Det är alltid intressant när konflikter som är inbyggda i vårt samhälle blossar upp, för då framstår sakernas ordning desto tydligare. Varför blir en svennebanangubbe från välmående Nacka utom sig och hotar med stryk för att någon sätter upp ett klistermärke? Varför blir han otroligt upprörd över detta, medan han oberörd går förbi tiggartanten utanför ICA?

Tja, antagligen kände han intuitivt hur hans makt ifrågasattes. Han kan leva med att någon uttalar sosseåsikter i teve, för det hotet är förutsägbart och tämjt. Men om någon går utanför det borgerliga åsiktspelets ramar och tar ordet och utrymmet utan att fråga om det – eller ännu värre nämner ordet kommunism – då jävlar. Man ser ofta det här oss medelålders, välbärgade män – det förklarar också den fascinerande lidelsefulla antifeminismen som är vanlig i denna grupp, och som gubbarna alltid försöker dölja bakom en fasad av upplyst förnuft. Det är kul att skrapa lite på fasaden, för den krackelerar ganska snabbt och man ser hur primitiva intressemotiven är, och vilka primitiva metoder man är beredd att ta till för att försvara sin makt. Det är inte okej att ifrågasätta på allvar, det är inte meningen, och gör man det får man veta att man lever.

Tyvärr går det inte utrota orättvisor genom att bara debattera i ett parlament – som gårdagens kommunistparti, tillika dagens Vänsterparti, verkar inbilla sig. Inte heller räcker det med en hyfsad skola och folkupplysning om diskriminering etc. Jag tror inte att våra klassfiender är onda människor, men jag tror att de i pressade situationer kommer drivas till att spela sina roller i det kapitalistiska systemet väldigt bestämt – att de kommer försvara sin överordnade maktposition som om det är de själva som drivs till självförsvar, trots att det är deras förtryckande ställning som tvingar fram olika angrepp mot dem. Motståndaren är ruggigt välorganiserad och beredd på att slåss. Vi kan välja att vara det själva, eller förlora.

/Emil

Annonser

10 kommentarer

Filed under Artiklar

10 responses to “Passionen i reaktionen.

  1. Pre

    ”Private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information. It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights.”
    – Albert Einstein

  2. Mycket bra skrivet. Personen du träffade verkar ju ha helt sanslösa problem. Vilken idiot, kort sagt. Men du sätter också in det snyggt i klasskampssammanhang. ”Varför blir han otroligt upprörd över detta, medan han oberörd går förbi tiggartanten utanför ICA?” Exakt!

    En fråga bara: ”Tyvärr går det inte utrota orättvisor genom att bara debattera i ett parlament”. Det håller jag helt med om. Är det verkligen någon i (V) som sagt så? Låter ju helt prilligt. Som Esbati skrev på sin blogg en gång apropå ”inom-” och ”utomparlamentariskt” (http://tinyurl.com/cw2e8e) : ”Kan man alltså välja att gilla parlamentariskt arbete, och vara mot allt arbete som utförs av fackföreningar, miljöorganisationer, arbetsgivarorganisationer, enfrågeorganisationer, politiska ungdomsförbund, och kanske också det politiska partier gör förutom när de röstar i kommunfullmäktige, landsting och riksdag?”

    Eftersom jag hänger med i och håller med om allt i den här texten fram till den punkten undrar jag lite hur du menar? Många säger ju lite slarvigt utomparlamentariskt arbete och menar konfrontation, lagbrott, stenkastning m.fl. klyschor. Jag sätter däremot uttrycket i det här sammanhanget i relation till att ”sätta upp klisterlappar” och liknande och blir lite orolig för att vänsterpartiet skulle ha uttalat sig emot sådant? Isåfall är det ju anmärkningsvärt korkat av dem…

    • Emil

      Tack cappe för beröm, kul att du kommenterar.

      Apropå V tänker jag inte så mycket på vad de säger som vad de inte säger, eller ännu mer – inte gör. Jag uppfattar dagens V som reformistiskt och utan en marxistisk grund i sin analys. Man slukas också upp av sina parlamentariska uppdrag på ett sätt som gör att man saknar bra basaktivism. Man jobbar inte tillräckligt nära folk, på gator, torg och arbetsplatser. Man saknar militans. Med militans menar jag inte våld rätt och slätt utan mer en allmän bestämd anda av motstånd och handlingskraft. Självklart finns det massor av jättevettigt folk i V men som helhet är jag inte nöjd med partiet just nu.

      Jag menar att kraften i reaktionen – bourgoisiens reaktionära motstånd mot vårt radikala motstånd – är väldigt stor, precis som den alltid varit genom historien. Det är viktigt att vara medveten om den kraften, och förhålla sig till den. Jag tror att en arbetarrörelse som växer sig stark och på allvar hotar kapitalismen kommer möta riktigt grov repression, och är man inte förberedd på det krossas ens motstånd.

      Nu är det en ganska lång parallell att dra från mitt individuella möte med stadsjeepsgubben till statens repression mot revolutionära socialister, men det är såna här små smakprov ur ens vardag som kan få en annan tänka till.

      Jag har noterat på fejan att du är bestämd pacifist, så vi tycker säkert olika om militans och reform-revolution. Men jag tror – tyvärr, verkligen – inte det går att åstadkomma verklig förändring genom pacifism. I alla fall inte på flera hundra år, och jag ser inte varför vi måste vänta så länge.

      Lagbrott tror jag måste vara en självklar del av revolutionär verksamhet, då lagen i många avseenden är den starkes uppdiktade rätt för att fixera sakernas ordning. Att konfrontera nazister som förföljer och mördar oss är lika självklart nödvändigt. Stenkastning kan ju vara ett sätt att försvara sig i underläge när polisen med övervåld slår ned folks protester.

      Men generellt menar jag alltså inte våld med vare sig utomparlamentariskt arbete eller militans. Våld som medel måste vägas noga mot målet, eller tas till när andra medel är uttömda. Anledningen till att det alls behövs är att våld riktas, alltid har riktats och kommer riktas mot oss.

  3. OK, tack för ett uförligt svar. Mer utomparlamentariskt arbete från V:s sida, våld i extrema situationer, men främst en mer militant och konfrontativ attityd kanske man kan säga? I så fall förstår jag hur du menar och håller med i stort, fram till vissa bestämda gränser såklart.

    Det här med våld och lagbrott kan ju väldigt lätt ”backfire” också, gällande stöd i den allmänna opinionen, i den mån man ska bry sig om den. Just nu känns det som att medierna håller på att bygga upp en bild av att alla till vänster om Mona Sahlin är galna våldsverkare, så officiella representanter kanske tänker lite extra (för mycket?) på vad de säger och gör för att inte ge motståndarna retorisk ammunition i slaget om alla som ännu inte valt sida.

    T.ex. Ohly behöver väl i princip bara säga ”kamp” för att ledarskribenterna ska börja yra om diktaturfasoner och politiskt våld. Exemplet du tar med nazister och högerextrema (de sanna antidemokraterna om du så vill) är däremot alltid lika svårt. Jag tänker generellt att jag aldrig skulle ta till våld annat för att rädda mig själv eller någon annan, men man blir ju inte ledsen när man läser att någon med våld t.ex. rivit ner talarstolar och affischer och drivit en nazistdemonstration på flykten eller tvingat Sverigedemokrater att ställa in ett möte. Varken 1939 eller 2009. Möjligen dubbelmoral från min sida, men jag har svårt att tycka att ren fascism över huvud taget ska vara lagligt, skyddat och accepterat.

    Jag vet inte om jag lämnade ämnet totalt nu, men skönt att höra att det inte fanns någon ankdammsdebatt om att klistra upp dekaler som jag hade missat iaf, det hade ju varit pinsamt…

  4. Emil

    Ungefär så om V, plus mer marxism och mindre keynesianism.

    Media domineras av borgerligheten och borgerlig media gör av ideologiska skäl allt för att trycka ned V, det kommer de alltid göra oavsett vad V säger och gör. Tyvärr måste man ju i viss mån förhålla sig till det, och väga in detta faktum i sin strategi lite grann. Men i grund och botten är det verkligen inget man kan låta påverka sin politik, vilket jag dessvärre tycker sker idag.

    V, eller några andra socialistiska partier, bör inte satsa krutet på det mediaskådespel som idag kallas politik och som får folk att tro att politik är just någon sorts såpa, där man kan heja på den som är trevligast eller nåt.

    Som sagt måste man istället agitera och mobilisera på arbetsplatser, bostadsområden, gator och torg.

    Som det ser ut nu har V vikit sig för det borgerliga mediatrycket så pass länge så kommunismen verkar ha försvunnit inte bara från namnet utan från verksamheten. Reformism är i alla fall inget jag tror på.

  5. Mer marxism låter härligt!

    Det här med media är väldigt intressant. Media har ju så mycket makt idag, se på statskuppen i Venezuela. Man önskar att det fanns bara en enda stor socialistisk tidning eller TV-kanal. Det går nästan inte att komma ifrån att det behövs för att någon verklig förändring ska äga rum. Att ändra sin politik efter mediernas önskemål vore såklart förkastligt. Jag tänkte mer på ordval och vilka aspekter av sin politik man betonar i vilka sammanhang. Liberala medier är ju dock något av det mest frustrerande som finns att både polemisera mot och försöka uttrycka sig igenom. De har både uttalade och outtalade strategier mot allt som hotar rådande maktordning på så många nivåer att man vill gråta.

    Det här med V:s verksamhet i sin helhet och hur mkt krut som läggs på parlamentarisk verksamhet i förhållande till verksamhet på arbetsplatser o.s.v. känns det som att jag inte har någon som helst överblick över så där vågar jag inte uttala mig.

    Även när det gäller revolutionärt/reformistiskt verkar det kunna betyda så många olika saker för så många olika människor att jag tycker det är lite svårt att diskutera. Om man med reformism menar att man långsamt småputsar på kapitalismen så att vissa små symboliska reformer äger rum när pengar finns är det såklart inget jag tror på heller.

    Jag har dock aldrig riktigt fattat var gränserna dem emellan går, men du får jättegärna förklara din syn om du pallar, så kanske jag blir lite klokare. Exempelvis revolutionen i Venezuela består väl av en stor mängd reformer genomförda snabbt, beslutsamt och med stöd i facklig och annan folklig organisation. För mig är det lätt att se den som någon sorts inte mystiskt ideal, men bästa-hittills-variant på socialistisk förändring. Frågan är om den är revolutionär eller reformistisk? Hur drar man gränsen? Om man utgår från lite ordboksdefinitioner som är i svang, skulle man lätt kunna se det som att en revolutionär är en reformist som är beväpnad och har lite mer bråttom. Samtidigt vet jag ju att reformism har använts om en massa socialliberala projekt som definitivt inte kommer att genomföra någon socialism värd namnet. Jag är som sagt lite förvirrad av hela den begreppsapparaten, men du får gärna ge mig din syn om du orkar.

  6. Anders

    Mycket bra skrivet!

  7. Emil

    Tack Anders!

    Sorry att jag inte svarat tidigare cappuccino. Har tänkt göra det ett par gånger, men typ inte haft något lysande svar ärligt talat.

    Det är ju lätt att se reform-revolution-frågan i ljuset av den svenska arbetarrörelsens historia. I så fall framstår reformismen som komprometterad genom SAPs utveckling, med massa exempel på vad som blivit fel osv.

    Men man borde naturligtvis ta hänsyn till hela världens arbetarrörelses historia. Man kan ju inte heller ta ställning enbart till konkreta erfarenheter hittills i historien, utan man borde också tänka allmänt principiellt, typ föreställa sig vad som skulle kunna hända i framtiden. Då blir det lite svarare att ta ställning i frågan.

    Vad jag lägger i en revolutionär hålllning är väl ett bestämt avvisande av kapitalismen, och underkännandet av de tillåtna ramarna för påverkan. Lagen är inget avtal som slutits under fria villkor av jämlika parter, den är en historisk produkt av klasskamp och ännu är mycket av lagens och statens funktion att garantera den ekonomiskt starkare klassens position. Klasskamp på flera fronter kan utjämna styrkeförhållandena.

    Oftast i historien är det väl inte revolutionärer som först tagit till våld i klasskampen, utan mötts av våld från reaktionen då de blivit ett hot. Det betyder att man antagligen måste kunna försvara sig om man vill förändra saker ordentligt.

    Det kapitalistiska systemet är ju för övrigt ett system av sociala relationer som bygger på tvång, våld, ojämlika maktförhållanden. Var går gränsen för vad man får göra i försvar mot tvång och våld? Svårt att säga, men motståndet räcker nog inte om det inte är ganska så hårt.

    Rent allmänt när det gäller reformism undrar jag ifall det går att förändra saker steg för steg, utan att vid varje steg, som är en sorts kompromiss med kapitalet, påverkas/införlivas/korrumperas av kapitalets och statens logik, förändras som rörelse och hamna i nya positioner med nya intressen – så att säga tappa målet ur sikte på den krokiga vägen dit.

    Detta har väl mycket med statens relation till kapitalet att göra överhuvudtaget. Reformism, som använder sig av den borgerliga staten med den den parlamentariska demokratins spelregler, känns som dömd att bli elitstyrd, byråkratisk, fjärmad från arbetarklassens intressen och sammanlänkad med kapitalets.

    Detta blev lösa tankar snarare en ett klart resonemang. Jag måste studera lite mer 🙂

  8. ”Oftast i historien är det väl inte revolutionärer som först tagit till våld i klasskampen, utan mötts av våld från reaktionen då de blivit ett hot. Det betyder att man antagligen måste kunna försvara sig om man vill förändra saker ordentligt.”

    Det här håller jag helt med om. Att i dagens värld försöka driva en i någon mening socialistisk politik är bokstavligen livsfarligt. Se bara på Venezuela. Nuvarande regim vore utraderad av imperialismen för länge sedan om den s.a.s. vore obeväpnad. Min pacifism går mer ut på att inte stödja militärt våld och ständigt förespråka nerläggningen av den typ av militärmakt som finns t.ex. i USA, NATO, Sverige, EU…att inse att alla dessa arméer runtom ivärlden är till för att tvinga underklassen i olika länder att förgöra varandra i de större intressenas kamp om makt och kapital. Och när det gäller införandet av ett socialistiskt samhälle i framtiden (eller kanske hellre för min del: ett samhälle som ständigt strävar mot socialism, jag tror inte riktigt på ett slutmål som kan uppnås) tror jag man i 99% av fallen kommer längre med folkets stöd än med vapen. Och även om/när man tar till vapen i självförsvar måste det ske med folkets stöd. En i den meningen demokratisk socialism (som inte betyder att man tror religiöst på just nuvarande parlamentariska system) är den enda jag kan bekänna mig till. Det som skrämmer mig är den typ av ”socialism” som innebär att man snarare ska bilda en liten revolutionär styrka som ska ta makten med våld och sen införa socialismen uppifrån, utan att engagera folket. Den inställning poserar ju ofta under beteckningen ”revolutionär” och besannar högerns värsta fördomar.

    ”Detta har väl mycket med statens relation till kapitalet att göra överhuvudtaget. Reformism, som använder sig av den borgerliga staten med den den parlamentariska demokratins spelregler, känns som dömd att bli elitstyrd, byråkratisk, fjärmad från arbetarklassens intressen och sammanlänkad med kapitalets.”

    Jag håller med om vi definierar reformism ungefär som ”det sossarna pysslat med i sverige i 100 år”. De har ju sammanlänkats mer och mer med kapitalet genom åren tills dom blivit ett parti som hellre stödjer Obama än Chavez. De har gått vilse totalt. Men det är ett exempel. Ett exempel som Sovjet visar hur en revolutionär, snarare än reformistisk arbetsmetod också kan gå åt helvete genom att man glömmer ideal, blir korrumperad och saknar folkligt stöd. De problemen känns spontant minst lika inbyggda i en revolutionär rörelse som en reformistisk. Jag är som sagt fortfarande lite osäker på hur man egentligen drar gränsen också. Jag tror de flesta som kallar sig revolutionärer idag menar något helt annat med ordet än de som är t.ex. sossar eller borgare. Det är språket som begränsar vår tillvaro och det är med språkets hjälp vi kan börja bryta dessa begränsningar. Det är därför jag tycker det är så extremt viktigt att man definierar vad man menar.

    Kan ett revolutionärt parti vinna ett val? Kan ett reformistiskt parti använda våld? Är revolutionen något i grunden väsensskilt från att genomföra en massa olika dramatiska förändringar på kort tid? Jag brukar också tycka att revolutionärer ofta ser ett ”slutmål”. Man gör en revolution och sen är det klart liksom. Reformism kanske då antyder vad som ska komma efter denna revolution för att hindra att den förspills och ersätts av Stalinism eller annat förtryck?

    Bara lösa tankar från min sida också här. Det känns som att vi skulle diskutera något här från början men att fria associationer tog oss bort från ämnet. Leve socialismen kan vi enas om iaf? 😀

  9. ”Det är språket som begränsar vår tillvaro” Jag menar såklart snarare ngt i stil med: med språket som maktmedel definierar högern vår nuvarande tillvaro och alternativen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s